Flyt

Åh vilken triumferande känsla som infinner sig när plastfolien bara lyder och inte rullar sig någonstans!

Vårkänslor

När jag vaknade i morse och låg och mös under täcket hörde jag fågelsång. Mmm.

Lugnet efter stormen

Det blev en rungande hemkomst från julfirandet med släkten; jag hade glömt larmkoden, larmet tjöt, Securitas vägrade lämna ut koden (vilket förstås är bra) och maken svarade inte när jag febrilt sökte honom. Såklart, han coachade ju ett fotbollslag med fina knattar i en annandagscup. När jag äntligen fick ett sms med koden var både Stina och jag halvdöva men knattarna hade spelat oavgjort och var nöjda. :)

Nu sitter jag på ett fårskinn på golvet tillsammans med en pappershållare fylld av recept. Sugen på något annat än julmat ikväll. Plockar bland mail från vänner som varvat recept med mysiga vardagsskildringar, handskrivna lappar och tidningsurklipp. Har inte funnit rätten med stort R än, men väl läst rader från förr och låtit mig genomsyras av nostalgi. En mysig stund i ensamhet och med tystnaden som ackompanjemang. Balsam för öron och själ...

Reflektion kring mättnad

Ibland får jag för mycket av familjefaktorn. För mycket av det goda. I sådana stunder vill jag bara vara själv. Inte ha röster runt mig, inte bli tilltalad eller tillfrågad, och inte känna dåligt samvete för att jag inte är med. Det där sista är mitt eget ok, det inser jag. En fristad mitt i det familjära, det önskar jag mig. Någonstans tycker jag förstås att jag är märklig, men är det egentligen respektfullt mot mig själv? Jag har läst en bok om förhöjd känslighet, tror att min sporadiska mättnadskänsla på umgänge och närhet handlar om just det.

Florins efterträdare

Stina älskar när jag berättar historier från när jag var liten. Helst ska de vara läskiga. Men ibland duger det med att bara beskriva hur det var. Som när jag var och hälsade på i farmors och farfars ramaffär. Från golv till tak hängde ramprofiler. Lutande L i silver, guld, färg, raka eller snirkliga vart man vände sig. När det inte var några kunder i affären fick vi barnbarn ta ned L:n och leka att vi sålde ramar till låtsaskunder. Kassaapparaten fick vi också använda. Och gå in och hålla paus i det lilla rummet bakom kassan. I det stora skrivbordets lådor fanns en uppsjö av spännande saker.

Farfar hade en lastbil med texten "Florins efterträdare". Var så affären hette. Ibland hängde vi med honom ut på kundbesök. Tror inte det finns någon som krockat så många gånger som min farfar. Aldrig några allvarliga incidenter, men väl små bucklor på lastbilen. Främst krockade han med betongsuggor. Då bjöds det på polkagrisar, låg alltid en sådan påse framme vid växelspaken, en muta för att inte berätta om krocken för farmor.

När jag blundar kan jag se både farmor och farfar inne i affären. Farmor snyggt klädd och med massa armband klirrandes runt handlederna. Farfar oklanderlig i skjorta, kostym och fluga. Alltid fluga. Fint ansat pipskägg och med doftande after-shave.

Det är inte bara Stina som älskar de här historierna, jag gör det också. Mysigt att minnas.

Titta vad jag hittade på nätet http://www.florins.se/om-oss/florins-historia/ Sverker Persson, det är han, min farfar.

Rysligt härligt

Snön yr utanför fönstret. I brasan brinner vedträna. På det lilla bordet bredvid mig har maken just ställt ned ett glas vin. Jag sitter skönt tillbakalutad mot fårskinnet i min favoritfåtölj. Från köket kommer angenäma dofter som vittnar om en stundande god måltid. Ibland är det rysligt härligt att finnas till.

Flärd önskas

Min kära väninna berättade om sin systers önskelista. Den är kort men ååh så innehållsrik -"flärd". Detta enda. Detta underbara.

Ropade just till min man att vi kanske ska byta klappar ändå (lade annars ned det projektet efter romantiska klappar såsom gummistövlar, mössor och sadelskydd...) - "inget märkvärdigt, bara något flärdfullt". Nu ser han bekymrad ut. :)

Ljusterapi

Det snurrar i hundranittio nu. Såsom det alltid tenderar att göra när julen närmar sig. I alla fall för mig. Att ha förmågan att planera måste vara en tillgång i juletid. En förmåga jag tyvärr inte har utvecklat så väl. Men igårkväll, om så bara för en stund, infann sig julefriden. Jag låg skönt tillbakalutad i soffan bland alla mina färgglada kuddar och bara njöt av ljuset. Ljuset från adventsstjärnan, från stearinljuset, från värmeljuset och från brasan. Det var knäpptyst och inte en familjemedlem i sikte. Mmm.

Önskelista :)

Noppterapi

Jag har ägnat en god stund åt ett evighetsprojekt; noppa min yllepläd. Har hört att det är överskottsull som bildar de där fula nopporna. Börjar nu smått undra hur stort överskottet kan vara. Högen jag samlat ihop till är bara från en bråkdel av pläden. Kan inte låta bli att dra en parallell till schimpanserna som avlusar varandra. Blir något terapeutiskt över hela proceduren, noppor eller löss - processen är densamma.

Snurrigt

"Så tycker jag idag men jag kan inte veta vad jag tycker imorgon". Nä, så är det såklart men ibland är det svårt att hänga med.

Självkänsla i en strumpa

I Stinas klassrum hänger julstrumpor på rad, en till varje barn. Varje strumpa är fylld med beröm från kompisarna. Tidigare i höst fick nämligen alla barnen skriva bra saker om varandra. Och alla "rosor"är nu samlade i julstrumporna. Turordningen lottas och när det blir ens tur får man gå fram till fröken som högt läser upp allt fint. Härlig julgåva!

Insnöad?

När det snöar så här mycket väcks en förväntan inom mig. En förväntan från barndomstider. Den om att man kanske vaknar imorgon och upptäcker att man är insnöad. Att det inte går att ta sig till skolan eller jobbet. Att det blir en extra mysdag på hemmaplan med böcker, spel och varm choklad.

Nobelkul

På hemväg från jobbet igår spelades en rätt kass låt på radion. Första strofen var dock cool - "rule number one, you gotta have fun!". Så sant! Så idag blir det nobelfest med frack och långklänning och förra årets meny. Och fint vin och bubbel. Och förstås prisutdelning. Vi kör lördag istället för måndag så vi kan berusa oss lite extra. Check på regel nummer ett.

Me Myself and I

Kärleksfull vänlighet. Ta hand om mig själv. Vara snäll mot mig själv. Inte döma. Det är ju det mindfulness bland annat syftar till. Glömmer så lätt bort det.

Operationell effektivitet

För att ett företag ska bli riktigt framgångsrikt behöver strukturen (interna processer och system) och kulturen stödja varandra. Struktur utan kultur blir en själlös arbetsplats och kultur utan stödjande struktur ger upphov till mycket frustration. Gäller samma sak för en framgångsrik person? I så fall är det en struktur som stödjer min kultur som behövs för mig.

Adventslycka

"Vem ska med ut och åka pulka" väcktes vi av tidigt i morse. Lyckan var stor hos två passionerade snöälskare. Sedan frukost med varm choklad, goda mackor och lussebullar. Och förstås ett tänt ljus i adventsstaken.

Associationsknas

Det är inte utan att jag fnissar ibland åt de reklamsnuttar som syns på min blogg. Nyss skrev jag om liten som ibland inte är så stor - reklam för tamponger visas.. När jag härom dagen omnämnde ordet "mamma" blev reklamen riktad mot ivf fertilitetsklinik. Och när jag en gång skrev ordet "städning", då kom reklam för parterapi som ett brev på posten.

Ibland är liten inte så stor

Övernattning hos en kompis. Sent påkommet. Hemmamyset skulle just till att börja. Packade dock glatt och gav sig iväg med kudden under armen. Nyss ringde det. En liten Peppe ville komma hem. Ibland är liten inte så stor.

Stadslängtan

Igårkväll strosade jag genom stan. I många fönster lyste stjärnor och adventsljusstakar. På torgen brann marschaller och i små trästånd såldes glögg, brända mandlar och polkagrisar. På utomhusfik satt gäster tätt kurande invid värmepelare. Skrattade. Samtalade. Värmde händerna kring rykande koppar. Åh, vad jag vill bo i stan igen om en tid. Längtar.

Även korna i hagen är snälla...

"Du är alltid så snygg" sa jag till mamman till en av Stinas klasskompisar. Hon är verkligen det, snygg och fin. Man lägger märke till henne. Hon blev jätteglad för komplimangen. Just innan jag skulle dra igen bildörren och sticka ropade hon "Och du, du är alltid så glad. Pigg och glad. Du har en sådan härlig personlighet, det har vi pratat om hemma".

Jag vill inte vara pigg och glad och ha en härlig personlighet - jag vill vara snygg!

Gammal kärlek

Var nyss iväg för att heja på sonens fotbollslag i en inomhuscup. Utanför, i höstrusket, stod en man och och passade grillen. Skulle just ropa till honom att det nog fick räknas som nitlotten att få utomhuspasset, när jag upptäckte att det var Nicke. Nicke, min stora ungdomskärlek som jag inte sett på flera år. Han hade odlat skägg och såg förstås lite äldre ut, men när han log och kramade om mig såg han ut precis som förr. Kunde inte låta bli att önska att jag hade kastat en blick i spegeln innan jag gav mig iväg och åtminstone satt lite rött på läpparna... :)

Vuxenkrångel

"Jag var lycklig, men lycklig är ett ord för vuxna. Man behöver inte fråga barn om de är lyckliga, man ser det. Antingen är de det, eller också är de det inte. Vuxna talar om att vara lyckliga därför att de mestadels inte är det. Att prata om det är samma sak som att försöka fånga vinden. Mycket lättare att bara låta den blåsa över hela kroppen." Och lite längre ned på sidan läser jag "Nu smyger sig ord och idéer alltid in mellan mig och känslan. Till och med den känslan som vi har medfödd rätt till, nämligen känslan av att vara lycklig."

Ligger och läser i min bok "Passionen" och stötte då på detta kloka. 

Ordningen "återställd"

Min storasyster var alltid bättre än jag i vad vi än företog oss. Skola, idrott, teckning, handstil, slalom - allt. Enda anledningen att jag är hennes överman i golf och franska är att det är två grenar hon aldrig gett sig in på. Nyss gav hon sig på Rumble. Jag vann över henne, naturligt då jag låg ett halvår före i träning. Nu slår hon mig dock. Gång på gång. Och detta trots att hon bara övat några veckor. Tillbaka i barndomens hjulspår alltså...

Vinkling

En god vän läste om mitt "afternoon thinking". Han funderade en stund och sade sedan att hans hobbies, segling och jakt, betyder så mycket främst för att de ger honom tid för just eftertanke. Tid att vara ett med sig själv och naturen. Så kan det ju förstås också vara, ingen flykt utan ett möjliggörande. Intressant vinkling.

Afternoon thinking

Jag tänkte något intressant tidigare idag. Skulle plitat ned det då, känns grumligt nu när jag försöker återkalla det. Skärpan saknas. Men det handlade om att jag ibland önskar bli invaderad av ett intresse. Eller att jag drömmer om att hitta jobbet med stort J. Det som jag brinner för. Men både ett sådant intresse och ett sådant jobb skulle ju ta plats från tid för eftertanke. Tid från vila och stillhet. Detta i sin tur ledde till att jag ställde mig frågan om inte ett invaderande intresse eller ett slukande jobb utgör en slags flykt från mötet med sig själv? Mötet med sitt inre, sina tankar och frågeställningar. Tror det är många som är lite obekväma i det mötet.

Ja, det var något ditåt mina funderingar gick. Ska grunna vidare ett slag, intressant ämne tycker jag.

Svårlöst

Rastlös och håglös. En "moment 22-kombination"?

Ord och inga visor

"Mormor, du drack väl sådan här mjölk när du var liten? Den heter ju Gammeldags mjölk."

Lyrikfilosofi

Hörde en fin fras i en av Ane Bruns sånger. "You think you'll fall apart but it's just that new start". Fint. I samma anda som att ordet kris betyder vändpunkt.

Tre snabba

Idag firar jag födelsedag. Sömnig nu men har några snabba jag vill få nedplitade innan jag går till kojs:

1. Gammel gris (norska för kåtbock enligt Skavlan) :)
2. Sequence, ett jättekul spel som jag fick i present idag.
3. Minne från barndomen hur trist det var att lägga sig på födelsedagskvällen och veta att nu dröjer det ett helt år till nästa gång.

Bäckar blir till en flod

"Mikrotransaktionernas kraft" - gillar uttrycket. Maken tipsar om boken "The long tail", får bli ett projekt för jullovet.

Söndagsmys

Sitter framför brasan, lyssnar på elden och läppjar på Årets Blossa. Sämre kan man ha det.

Varje dag är unik

"Det är svårt att tänka sig att den här dagen aldrig kommer igen. Att tiden är nu och platsen är här och att det bara ges en enda chans under ett enda ögonblick, aldrig ännu en möjlighet."

Ur Wintersons "Passionen".

Acceptans

Lunchade med en vän igår. Han har det tufft i livet just nu. Han pratade om det lätta respektive det rätta beslutet. Ibland är det synonymt, för honom just nu är det dock två olika val. En strof från John Mayer "I can't keep running after yesterday" kom upp i mitt huvud. Ska skriva honom den.

Helylle

Jag ska börja ta bussen till jobbet och ta med mig matlåda.

Skånsk värme i morgonstund

Vi är i Stockholm. Bor på ett trevligt hotell just vid Hötorget. Tittar man ut från vårt hotellfönster möts man av ett myller av torgstånd. Pumpor i många orangea nyanser ligger uppradade i nästan varje stånd. Mitt emot torget tronar det blåfärgade konserthuset.

Servicen på hotellet hade tills i morse varit sådär. Kanske döms personalen orättvist på grund av sin snorkiga dialekt. Den låter inte varm och gemytlig, stockholmskan. Inte inbjudande och ompysslande. Under dagens frukost dök dock en charmerande frukostvärd upp. Skrattade, hällde upp kaffepåtår, nickade vänligt och delade ut varma leenden. En varm gemytlig stämning infann sig i matsalen. Behöver jag skriva att värden talade skånska?

Skulle jag valt muminmugg till stockholmskan i receptionen hade det blivit den med snorkfröken. Till den goe skåningen skulle jag valt den glada gula muggen med mumintrollet skönt tillbakalutad i gräset njutandes av livets sötma.

Så ett citat som inte har med ovan att göra, utan med min kärlek till arla morgonstunder. "Mycket tidigt på morgonen är timmarna av en annan sort, de tänjer ut sig och lovar." Fint beskrivet av Jeanette Winterson.

Packaversion

Jag gillar verkligen inte att packa. Är oförmögen att tänka ut vad jag behöver ha med mig. Och öppnar jag garderoben ter den sig helt tom.

Logiksnurra

Som skrivet tidigare har jag svårt för hisslogiken. Vilken pil man ska trycka på. Detta gäller främst då jag befinner mig på översta våningen. Ska jag trycka på uppåtpilen så att hissen vet var jag finns att hämta. Eller ska jag trycka på nedåtpilen så den vet i vilken riktning jag vill åka?

Nyss stötte jag på ett liknande logikproblem, batterier. Ska man tänka steget före eller inte? Det vill säga ska jag stoppa i batteriet enligt skylten (plus åt plus och minus åt minus) eller ska jag redan här tänka att minus vill ha plus och plus vill ha minus? Förstår ni mig? Eller är jag ett under av krångleri?

Apparaten funkar i alla fall nu så oavsett hur jag tänkte, vilket jag då inte minns längre, blev det rätt :).

Siggamålafrid

Ord som ondska ter sig oerhört verklighetsfrämmande i en miljö som denna. "Det är därför jag är så godtrogen" svarade maken som vuxit upp här.

Spökeskort

På väg in till stan i morse hände något märkligt. Varningsskylten för ej fastspänt säkerhetsbälte  började plötsligt blinka och låta. Spontana reaktionen var att boven var min datorryggsäck i passagerarsätet. Bara det att ryggsäcken inte låg där utan på golvet. "Shit, har jag glömt lämna Stina" blev nästa reaktion och jag kastade ett öga i backspegeln. En sådan fadäs ägde faktiskt rum en gång, idag var dock baksätet tomt. Varningssignalen  blinkade alltjämt ilsket rött och tutade intensivt. Bara jag i bilen. Min slutsats är att jag hade sällskap av ett spöke idag. Lite coolt med spökeskort så här i Halloweentider...

Musiktips

Rigmor Gustafsson – The Moon's A Harsh Mistress

Lyssnade på denna i morse. En kopp kaffe och tända ljus på bordet. En mjuk start på dagen.

Ensam i tid eller rum

Fundera lite på tillhörighet. Igenkännande. Hur viktigt det är med gemensamma referensramar som bekräftelse. Som när min man kom hem och berättade att de hade pratat om gruppen "Noice" under jobblunchen. En yngre kollega hade suttit med ett stort frågetecken skrivet i pannan. Eller  när min farmor var gammal och ensam men ändå tackade nej till att komma ut och fira helgen med oss. Konstigt, tyckte vi då. Nu slog det mig att hon kanske kände sig mer ensam med oss än när hon var själv. För vad ensam du måste känna dig när du inte kan knuffa till någon vänskapligt, luta dig fram och viska "kommer du ihåg...". Eller när det du vill berätta om inte intresserar någon annan. När du hör och åser hur andra förenas i skratt och diskussioner kring ett ämne du inte kan något om.

Tillhörigheten kan förstås gälla på så många olika plan. Nationellt med päronsplitt, Den blomstertid nu kommer, midsommarafton och julafton. Generationsmässigt med en så enkel grej som musiksmaken ovan. Själsfränder. Gemensamma intressen. Kultur. Etik och moral. Poängen är just tillhörigheten och känslan av att vara bekräftad och förstådd. Att kunna dra samma paralleller. Skratta åt samma saker. Uppröras och debattera i ämnen som betyder något för en. Något som förenar och bygger referensramar. Utan denna tillhörighet kan man nog känna sig oändligt ensam.

Livet som en tallrik

Tänkte på livet som en tallrik på vilken man själv lägger upp maten. Lite av varje är bra, vet vi ju alla via tallriksmodellen. Men det är upp till var och en av oss att välja vilka råvaror, vilka kombinationer och vilka mängder. Utbudet är dignande så egentligen är det bara att ta för sig. Om man lutar sig tillbaka och väntar på att bli serverad är det inte säkert att måltiden blir såsom man önskar. Bästa är att fundera, lägga upp själv, låta smaken få avgöra och våga prova nya rätter. Då blir nog livet till rätt stor belåtenhet. Man kan i alla fall inte skylla på någon annan om det inte smakade som man tänkt sig...

Vardagsomsorg

Det finns en viss triumf och en stor glädje i att se att somliga av ens små egenheter går i arv. Som den med att med omsorg välja ur vilken mugg morgonkaffet ska drickas. Varje vardagsmorgon gör min son frukost. Sätter på kaffet och ställer fram den kopp han tycker passar mig just den dagen. Idag fick jag den högra, "är du och pappa på utflykt". Igår fick jag den andra, "är du när du myser framför brasan, mamma".

Ännu ett frö

Nu glömde jag ju ett frö:

•Det är sunt att tvivla på sig själv.

Ska tilläggas att det var i denna kontext det diskuterades kring hur en överdriven styrka blir en svaghet. Det är således inte sunt att tvivla för mycket. Men lite tvivel kan leda till utveckling. Inget tvivel till inveckling. Ett frö jag gärna vattnar så det får gro. Gillar tanken.

Tankefrön

Just hemkommen från en intressant föreläsning med titeln "tankefrön". Vill teckna ned några sådana innan jag somnar:

•Fantasin är vetenskapens viktigaste egenskap.
•Det är handlingen som räknas, inte tanken.
•Skillnaden mellan vinnaren och förloraren är liten.
•En överdriven styrka blir en svaghet.
•Arbetsglädje är ett annat ord för produktivitet.
•Lycklig är inte något man blir utan något man väljer att vara.
•Du läcker vad du tänker - mental inkontinens.
•Var sann och var intresserad.

Några frön som får tankarna att gro.

Drömyrke

Sitter framför brasan och läser. Då och då vandrar blicken mot elden. Eller ut genom fönstret. Vände just på boken och läste "Winterson är en gudabenådad berättare", Gefle Dagblad. Läste meningen högt. Bytte sedan ut mot mitt namn, härligt att kunna drömma ibland.

Vackert farväl

"Hon har ett leende som påminner mig om barndomsminnen, när allting var rent som en blå himmel. Ibland när jag ser henne i ögonen tar hon mig till ett speciellt ställe, och om jag inte slutar titta drunknar jag i tårar."

Vackert farväl som berör. Från dagens Sydsvenskan.

Morgonlycka

Åh, nu är det en sådan där dejlig morgon igen. Bara jag vaken. Tända ljus på bordet. En latte toppad med lite kardemumma bredvid mig. Tidningen i knät. Ute strilar ett höstregn. Genom fönstret ser jag ett mångfärgat buskage. Flera nyanser av grönt, gult och rött. Jag är lycklig.

Vuxlighet

"Mamma, när vi leker försöker vi vara sådär vuxliga av oss."

Slott och koja

Jag hörde en låtrad som jag tyckte om. Upptäckte senare att jag hade hört fel, men jag gillar min fellyssning:

"Bli lycklig med mig i en koja inatt istället för att vara frusen på slottet."

En vän berättade om sin barndom. Om hur hon stundtals levt i överflöd för att andra perioder behövt äta makaroner hela veckan för att ha råd att köpa vinterstövlar. Hon refererade till det sistnämnda som den lyckliga perioden.

Socialt monster

"Du är ett socialt monster" sa min kollega till mig härom dagen. Känner mig som ett sådant just nu. Egentligen har jag massvis att göra men nog tusan delar jag ut leenden åt alla som passerar mitt rum. Småpratar lite med de som så önskar. Uppmuntrar, lyssnar och babblar. Socialt monster alltså.

Curlingsagor

Sitter på ett bokcafé. Sen lunch. Har fastnat i Raben&Sjögrens 70-årsmagasin. Citerar Astrid Lindgren "Det har gått för mycket tama ekorrar i barnens sagor. Barnen tål både att skratta och uppröras. En bra bok ska vara som en gädda. En spetsig och skarp början, ett matnyttigt stycke i mitten och till sist en snärtig avslutning."

Önskelista

Samtal. Gärna på franska eller engelska. Musik. Gärna klassiskt. Teater och bio. Skrivuppdrag. Sådant som jag längtar till och vill ha mer av.

Till min andra juvel

Det är tidig söndagmorgon och jag tänkte mig en stund för mig själv innan huset vaknar. Men vem möter mig i hallen om inte min andra juvel. Pigg som en mört, med glitter i ögonen säger han "jag tycker det är fantastiskt att man kan se månen så klart fast den är så långt bort". Alltid redo att njuta, att fascineras, alltid med stor aptit på livet. Jag klippte en gång ut följande ord från tidningen "De där chokladbruna ögonen får mig att le av lycka, oavsett väder." Så mitt i prick.

Solosång

"Ibland är man själv det bästa sällskapet."

Från "Skrivet på kroppen".

Till min ena juvel

Ute strilar regnet. Stina och jag ligger i vars en ände av soffan och läser. Var nere på biblioteket innan och lånade några böcker var. Och sedan gick vi på kondis och fikade. Det är mysigt att vara med Stina. Hon är så behaglig. Mjuk. Ibland tänker jag att hon har en blomsteräng inom sig. En äng full med vackra blommor och fina fjärilar som lyckligt flyger omkring. Min fina Stina.

Rutinnuet

Åt lunch med en kollega idag. En mysig stund med tid för eftertanke och samtal. Kom att prata om min morgonfundering om att nuet känns andefattigt om inte tid finns för reflektion och drömmar. Rutinnuet kom vi fram till att man fastnat i då. Är det jag behöver gå ur och istället leva i ett nu med inslag av både gårdag och morgondag.

Bussutflykt

Ibland blir jag så himla sugen på att åka på utflykt. Grupputflykt och gärna med buss som transportmedel. Nostalgi från skolutflykterna med vandring på Skåneleden och god matsäck. Suget kommer när jag passerar en grupp människor som förväntansfullt står och väntar på att få hoppa på bussen. Ibland passerar jag sådana barngrupper på väg in till jobbet och idag stod en sådan grupp, denna gång med vuxna, utanför parkeringshuset. Skapar en förväntan inom mig. Ett utflyktspirr. Så fort vi får en lucka i helgkalendern ska jag packa oss en god matsäck och ta med familjen på en tripp. En bussutflykt.

Morgonsnurr

I stressiga perioder kan jag få känslan av att leva livet på ytan. Att inte bottna. Jag plaskar runt i ytskiktet med målet att inte sjunka. Visst låter det dramatiskt? Paradoxen är att jag verkligen tar stund för stund, tänker inte på morgondagen, jag tycker mig alltså leva i nuet. Det som annars kan vara svårt när det snurrar för mycket. Slutsatsen i mina morgonfunderingar blir att nuet inte ensamt räcker för att bottna. Det måste finnas tid för eftertanke, reflektion och drömmar. Alla tidsaspekter måste få vara med - då, nu, imorgon - för att jag ska kunna leva här och nu fullt ut. Snurrade jag till det nu?

Morgonmusik

Vad jag gillar att ligga under täcket och lyssna på vindens vinande. Mysigt.

1-0

"Jag älskar dig mer än vad jag älskar Bosse" sa min fina Stina innan hon somnade. Tur, hade känts sådär att bli brädad av en kanin...

Lördagschill

Bosse lördagschillar invid kaminen.

Svindlande

Attans vad mitt ekorrhjul har gått i spinn. Snurrar så att jag får blunda för att inte bli yr. Egentligen skulle jag vilja sätta in en käpp mellan ekrarna, samtidigt är det läskigt att sätta krokben på sig själv. Rädd att det ska göra ont när jag ramlar. Om jag ramlar. Kanske värt ett försök?

What a feeling

För en som sovit dåligt hur många veckor som helst är det rena himmelriket att vakna och känna sig utsövd.

Överraskande insikt

-"Du har så fina kläder mamma, får jag dem av dig när de blir för små?"
-"Eller kan vi ha dem ihop för nu växer ju inte jag mer."
-"Oj, blev du inte längre!"

Intressant

"Verkligheten är inte alltid så verklig."

Fundera på den. Orden är från en av Winnerbäcks låtar.

Underbart är kort

Hann inte mer än posta mina rader om morgonens salighet förrän sonen ropade "kom nu så lär jag dig Minecraft". En överenskommelse vi gjorde härom dagen eftersom jag insett att mycket av min avighet mot datorspel bottnar i total okunskap. Plötsligt känns inte saligheten så påtaglig längre, men visst - Minecraft it is!

Morgonsalighet

Jag är definitivt en morgonmänniska. Har redan varit uppe i tre timmar och njutit av frisk luft, vind i håret, en stunds pulshöjning, god frukost och nu - kaffet bredvid mig och ett klurigt sudoku i knät. Anna Ternheims stämma ackompanjerar mig. Sådana här morgonstunder får lyckan att rinna inom mig. Älskar dem.

Magisk kvällshimmel




Kolla in krafterna på gårdagens kvällshimmel - wow! Hela den rör sig och jag rör mig med den när jag nu tittar på fotot. Naturen är allt bra magisk och jag kan inte låta bli att undra om det finns någon dirigent och vem eller vad det i så fall är. Att vi alla är små i jämförelse är åtminstone ett som är säkert. Wow igen!

Behovsanalys

Bilen framför mig i trafikljuskön hade ett lurigt bakdäck. Såg ut som att det skulle bli platt när som helst alternativt åka av. Tänk om man kunde sms:a till ett registreringsnummer - det hade väl varit något?! Känns som om jag identifierat ett behov.

Kraften i ett litet ord

Hela dagen igår bekymrade jag mig om hur min pojke mådde efter morgonens mammautbrott. Undrade om han var ledsen. "Men du sa ju förlåt innan jag gick mamma, så jag har varit jätteglad hela dagen". Vilken oerhörd kraft det finns i det lilla ordet "förlåt". Och vilken styrka han besitter i att kunna förlåta.

Ångrar mig

Det blev ingen bra morgon idag. Jag gick över gränsen och var arg som ett bi och skrek dumma saker till min fina son. Skar hans ostskivor med frenesi och kastade dem bort mot honom. Svarade med kyla och nonchalans. Plötsligt hörde jag mig själv säga förlåt. Lika plötsligt fylldes hans ögon med tårar och allt brast. Han blev förstås jätteledsen över alla mina taskiga ord. Vi kramades och jag försökte förklara att han helt orättvist fått agera måltavla för massa saker som inte alls hade med honom att göra. Jag bad honom också att bli arg på mig, att slå på kudden ikväll och låtsas att det är jag. Måtte han göra som jag säger och ha förmågan att inse att mamma gjorde fel. Jag kan knappt bärga mig tills jag får ge honom en ny stor kram. Fy fan för mig!

Ficka funnen

Nu har jag funnit en ficka. En ficka i tiden alltså. Barnen sover och jag har en stund för mig själv. Har svept in mig i en skön yllepläd och landat i fåtöljen med fötterna behagligt vilandes på fotpallen. På hyllan bredvid mig brinner två ljus och från högtalarna hörs Ane Bruns mjuka stämma. Nu ska jag blunda en stund och bara vaggas av stundens ro. Sedan ska jag läsa några rader i en vacker bok. Och kanske lösa ett klurigt sudoku så att huvudet är uttröttat när det blir tid för nattvilan.

Den goda ensamheten. Ljuvlig.

Fickor i tiden

Det finns ju olika slag av ensamhet, den påtvingade och den självvalda. Den sistnämnda längtar jag så efter med jämna mellanrum. Händer inte ofta att jag är ensam, och när jag äntligen är det blir det inte självklart att jag kan landa och njuta av den. Kanske är lösningen att tillvarata de små tillfällena i vardagen istället och göra dem till bara mina. Läste följande fina stycke:

"Den goda ensamheten kräver ansträngning för att upptäckas. Det finns många sätt, men de kräver att man skaffar sig fickor i tiden. Att gå in i en sval kyrka och tända ett ljus och tänka på någon man älskar, att under en arbetsdag strunta i lunchen, lägga undan dagstidningen och sitta i en park och iaktta folk, att skriva några rader i en bok som bara är ens egen - sådant hjälper till att ordna ens inre. Man vet ju inte riktigt vem man är förrän man har formulerat sig."

Att tillvarata de små stunderna alltså. Och kanske är det därför jag gärna skriver ned mina tankar ibland - för att ordna mitt inre och veta vem jag är.

Stycket är hämtat från Owe Wikström, en man som säger så mycket klokt att jag önskar att han vore min mentor och att jag kunde cykla hem till honom och dricka te och prata om livet lite då och då.

Bra!

"Utan spaning ingen aning."

Minnesregel för soldater

Olika lotter

Shit vad det är härligt att komma hem till ett nystädat hus! "Det är till och med härligt att vara hemma när det är nystädat" var makens svar. En klapp på min axel för allt detta härliga - när städningen skedde var somliga och spelade tennis och den tredje lekte dunkgömme..

När själv inte är bäste dräng

Det är inte klokt vad man anförtror okända människor ibland. Ytterst på skalan ligger förstås våra liv och det vi anförtror sjukvården. Lite längre in finner vi alla pensionsmedel som jag glatt låter en liten halvpajas placera som han tycker. Kändes inte helt klockrent när jag lämnade rummet. Men vad gör man?

Komprimerat

Vissa helger innehåller så mycket. Möten, platser, sinnesstämningar, upplevelser. Den här helgen har varit sådan. När jag tänker tillbaka på fredagkvällen känns den oändligt långt bort. Gårdagen likaså. Till och med början av idag känns avlägsen. Bara idag har jag hunnit med hotellfrukost med syster och barndomsvän, fotbollsmatch, strandhäng, kalas och nu egentid i favoritfåtöljen. Och igår var det shopping, god mat, skratt varvat med gråt, drinkar och stadsstrosande i ljummen sommarnatt. Och i fredags höll vi middag med ganska nya vänner. Kvällen tillbringades i nyfikenhetens anda, sådär som det blir när man har mycket att komma ikapp med hos varandra.

Kanske inte så konstigt att man är slut som artist nu?

Krasst

"I must admit you kind of bore me"

Från "Empty" av Ray LaMontagne. Krass fras men visst kan man känna sådär ibland?

Stress och ro

Jag har gruvat mig för en kalkyl ett tag nu. Inte riktigt förstått hur. Eller varför. Gjorde den i alla fall idag och skickade till chefen. "Intressant" fick jag som svar. Det stressar mig något när jag inte förstår varför den är intressant...

På tal om chefer har jag en ny sådan förebild; kvinnan som spelar statsminister i den danska serien "Borgen". Min förebild finns alltså inte på riktigt. Hon är på låtsas. Suck, också det känns lite stressande. Varför kan inte jag bara fatta kalkyler på direkten och ha verkliga personer som förebilder? Känns lite som att jag är ute på irrvägar och krånglar till allting.

Lyssnar nu på Ray LaMontagne. Fick tipset från P3 där Ane Brun var gästredaktör i Musikguiden idag. Behaglig musik, tar udden från stressen beskriven ovan och tillsammans med mörkret utanför fönstret och de levande ljusen jag har tänt vaggas jag till kvällsro. Även en krångelmaja duger gott när allt kommer omkring.

Paradox

En paradox jag tänkte på igår är denna; ofta läser och hör man om hur föräldrar av idag jobbar allt mer på bekostnad av tid tillsammans med sina barn. Samtidigt är dagens föräldrar mer engagerade i sina barns idrottsaktiviteter än vad de exempelvis var när mina föräldar var små. Pappa har berättat hur han alltid snörade sina skridskor och begav sig ned till isrinken själv och hur han alltid tränade fotboll utan att farmor eller farfar var där och hejade. Och då var inte han i någon särsituation, så var det för kompisarna också. Idag följer de flesta av mina vänner engagerat sina barns sportaktiviteter och hänger på cuper, matcher och andra arrangemang så gott som varje helg. En paradox. Både ökad frånvaro och ökad närvaro hos dagens föräldrageneration alltså. Frågan är dock om det sistnämnda är ett uttryck för dåligt samvete för det förstnämnda...

Klokt för somliga

"Home is not a house but a feeling."

Detta kloka lyckades jag snappa upp från en reklamsnutt mellan handbollens halvlekar. Jag upprepade det högt, men maken var inte mottaglig. Det enda han hade i huvudet var matchen. Siktet är kalibrerat mot olika mål helt enkelt.

Klänningsvecka

Det känns inte helt bra när jag går in i klädkammaren och möts av flera klänningar på rad.  "Konsumtionsöverflöd" blinkar i rött på min inre TV-skärm. Nu har jag i alla fall bestämt mig för att köra en klänningsvecka med start imorgon. Förhoppningsvis lättar samvetet något i takt med att klänningarna får ut och röra på sig.

Förresten, nu kom jag på en sak; garderob. Ni minns, va? Klänningsvaktare. Då kanske det inte är mer än rätt att där hänger några klänningar? Nu blinkar det inte fullt så illrött på min skärm. Skönt att ha så nära till plåsterasken när samvetet svider. :)

Fönsterputs

Hög tid att putsa glasögonen. För jag dömer och dömer och dömer igen. "Betrakta utan att döma", en av pelarna inom mindfulness. En klapp på axeln för att jag i alla fall inser att fönsterputs krävs. Att döma i blindo är långt vanligare än vad vi tror.

Här och nu

Årets kräftfiske bjöd på en sagolikt vacker kväll och morgon. Det är magiskt att ro ut på en spegelblank sjö. Man kommer så nära inpå livet och naturen. Allt andas närvaro och det finns inget igår eller imorgon. Bara här och nu.

Ajabaja...

Vi har just varit på kräftfiske. Kom att prata om fisket när Petter var 1 år. Plötsligt hade han fått tag i en urdrucken snapsflaska och någon var snabb att föreviga. Bilden känns inte helt rumsren, BVC hade knappast tryckt på gillaknappen, men här är den i alla fall.

Mask

Det är läskigt när man tror att man känner någon, men när det kommer till kritan visar det sig att man har noll koll på personen ifråga.

Väntan



"Kommer inte det där himla tåget snart?"



Vad göra?

Jag glömde min tandborste under semestern. Som tur var hade maken med sin. "Ville du låna ut den då" frågade min pappa. "Vad skulle jag göra" blev svaret. Vilket fick pappa att berätta en av sina historier:

-"Inte kunde jag simma bredvid båten. Och inte heller under. Och det gick ju knappast att simma över".
-"Men vad gjorde du då?"
-"Jag simmade under."
-"Men det gick ju inte sa du ju!"
-"Nej! Men vad fan skulle jag göra?!"

Vi konstaterade att det nog bara är roligt för de som känner pappa. Men det gör ju vi, så shit vad vi skrattade. :)

Närsynt

Det har absolut sina sidor att gå på stan och vara närsynt. Många är gångerna när jag vinkat ivrigt för att mötas av främmande ansiktens frågande leenden när jag kommit ikapp. Och lika många är gångerna då jag trott mig se någon jag inte vill träffa, med de känslor det för med sig, för att fnissa lättat när jag insett mina misstag. En touch av spänning, absolut, men det är nog ändå läge att snart bära billor också på stan.

Fin

Choir Of Young Believers – Hollow Talk

Ledmotivet till serien Bron. Så fin.

Smultron

Smultron, det är ett vackert ord. Sug lite på det. Mmm. Låter fint. Och så smakar det ju så gott också.

Solsting

Badade i Klampenborg idag. På stranden fanns små blå badhytter för omklädning. Just en sådan ramlade jag ut från på en strand i Italien för en herrans massa år sedan. Hade följt med min kusin och hennes föräldrar på badsemester. Minns att det var så varmt i sanden att vi kunde koka lunchäggen i den. Jag hade legat och solat en stund och var alldeles genomsvettig. Ett svalkande dopp tedde sig högst nödvändigt så jag gick in i en hytt för att byta om. Hann få av mig solbikinin innan jag svimmade. När jag vaknade till låg jag ute i sanden, alldeles naken, omringad av oroliga italienare och en smått panikslagen faster. Pinsamt var bara förnamnet.

Jessica

Såg en svart pudel igår. Den fick mig att minnas en annan svart pudel, Jessica. Hon var Ingvars, morfars brors, hund. När jag var liten och hälsade på hos mormor, hände det att också Ingvar var där med hustrun Barbro och Jessica. Då dukades det i finrummet med vit duk och vackert porslin. Jessica gillade inte mig. Så fort hon fick tillfälle nafsade hon mig i fötterna under bordet. När jag beklagade mig blev jag förflyttad till köket. Jessica, däremot, fick vara kvar i finrummet tillsammans med de andra. Sedan dess har jag lite svårt för svarta pudlar. Och för namnet Jessica.

Dålig tajming

En märklig grej med mig är den att sätta igång städprojekt när vi har som mest bråttom. Det blir bara värre och värre. Jag gillar det proaktiva i att röja innan man sticker iväg för att undvika att komma hem till kaos, men det normala är kanske att man gör den röjningen dagen innan man ska fara och inte fem minuter innan bilen ska börja rulla. Och röjningen kanske inte behöver inbegripa att dra fram badkaret, banka soffkuddarna eller putsa speglar. Är detta ett uttryck för "living on the edge"? Att det är något störigt för omgivningen har jag i alla fall lagt märke till.

Renbäddat

Det är något visst med att krypa ned bland lakan som hängt ute och torkat i sommarvinden. Har lust att ligga med näsan nedborrad i kudden hela natten och bara vara i den ljuvliga doften. Men först ska jag ligga på rygg och läsa en stund :).

Mmm... härligt.

Jag förälskade mig i en kopp igår. Den stod där på hyllan inne på Indiska och fick mig att tänka på de stora skålliknande kopparna som jag så ofta drack kaffe i under året i Montpellier. Om jag slog till? Såklart och nu har jag gjort mig en café au lait toppad med lite kanel. Ska bänka mig på altanen och blunda när jag läppjar. Låtsas att jag sitter på Place de la Comédie och pausar från några timmars shopping. Kring mina fötter trängs alla mina inköp i färgglada påsar. Mmm...

Andrapris

När vi var på Liseberg förra veckan vann Petter en sådan där grön kanin i ett av spelstånden. Den var inte så stor, andra Lisebergsbesökare kom bärandes på betydligt större gosedjur. "Jag tror det var andrapris, mamma. Så som den gången när vi var på ICA du vet." Och så skrattade han.

ICA ja. Redan när vi kom in i affären förstod vi att det var något jippo på gång. Massa lampor uppfästa kring kassorna och fler folk än vanligt. På ena väggen satt en plansch om att fina bilar lottades ut bland ICA kundkorts innehavare. När det blev vår tur att betala började lamporna blinka och låta och kassörskan utropade "Ni har vunnit!".
Shit! Jag såg framför mig den något pinsamma scenen att behöva träda fram för att ta emot pris och få rungande applåder. Kanske till och med bli fotograferad och intervjuad. Jag återkallades bryskt till verkligheten av "En senap, ni har vunnit en senap".  Då är det väl i alla fall en dijonsenap, viskade jag till Petter som fnissade. Inte ens det. Från värsta bilen till en liten normalstark senapstub, snacka om brant rutschkana... :)

Disträ?

Grejar med tusen saker samtidigt. En av dem är att leta efter min telefon. Tills jag kommer på att den ju är fastklämd mellan örat och vänsteraxeln... Är man mindful när sådant här händer? Till mitt försvar sitter jag i telefonkö till banken. Händer inte jättemycket så det kanske inte är så underligt att man glömmer bort vad man håller på med. Nu verkar jag dock ha avancerat till plats nummer två. Tjoho!

Kär häst har nytt namn

Svarten är nu omdöpt till Bertil. Tack IKEA (stolsdyna Bertil agerar sadel).

Svarten

Det hände något på julridlägret och sedan dess har Stina varit rädd för hästar. Rädd men ändå förtjust i dem. När hon läste i en Märtabok häromdagen kom hon på att pappa kanske kunde göra henne en likadan trähäst som Märta har. Sagt och gjort. Idag gav sig Stina och kompisen Ella på att måla den. Kvar är nu något mjukt att sitta på och tyglar. Vem vet, kanske Svarten kan bota rädslan så att riktiga hästar lockar igen. Undrar om pappan tänkte på det...

Mysig

Ulv i fårakläder

Fårvallning; den bilden såg jag framför mig när vi var på väg ned till dagens morgondopp. Hålla ihop flocken, fösa alla i samma riktning, punktmarkera de får som försöker sticka iväg - viktigt för en vallare. Varför denna bild? Det känns onekligen lite som att valla när familjen ska hålla ihop och enas kring samma mål under semestern. Punktmarkeringen och fösningen tar kraft och energi. Lite på bekostnad av lusten. Alla är får och vallare på samma gång. Ett par dagars retreat långt från allt och alla känns lockande. Är en önskan från ensamvargen inom mig. Jag är väl en ulv i fårakläder.

MVG

"Åh, vad jag hade velat vara din bästa kompis när du var liten" sa Stina till mig idag. Kändes som ett rätt gott betyg. :)

Kalla kårar

Lite sent på det följer vi nu den dansk/svenska serien "Bron". Såg ett obehagligt avsnitt det sista jag gjorde innan jag somnade igårkväll. Nu när jag var nere och morgonbadade hörde jag danska röster alldeles bakom mig och det var inte utan att jag ryckte till. Gick kalla kårar utmed ryggen.

Gott och blandat i skuggan

För en tid sedan fällde min lilla dotter den lite tokiga kommentaren "åh, vad jag längtar tills jag blir pensionär". Vi har skrattat åt henne. Bakgrunden var att mormor hade sagt att nu när hon blivit pensionär kunde hon göra precis som hon ville precis när hon ville. Sådant lockar förstås en liten lekfull flicka.

Idag kände jag just som Stina, "åh, vad jag längtar tills jag blir pensionär". Varför? Jo, i morse åkte jag ut till golfbanan för att träna min sving. På väg tillbaka mötte jag en massa bilar där det bakom varje ratt satt en gammal gubbe eller tant. Alla på väg till golfbanan och seniorgolf. Jag har sett att de sedan samlas på klubbens terrass och dricker kall öl och äter lunch och summererar dagens rond. Plötsligt ville jag vara en av dem. Ha en stundande golfrond tätt följd av en god lunch på terrassen och en kall öl. Jag som inte ens gillar öl - ibland spelar allt ens undermedvetna ut en totalt.

På tal om undermedvetna måste jag avsluta med en cool fras jag just läste i min bok. Läser "Himmel över London" av Nesser. Sitter förresten i skuggan av äppelträdet och har ett glas rosé vid min sida. Livsnjutning. Jo, tillbaka till det undermedvetna och det dit hörande ordet intuition. Så här skriver Nesser om den "Intuition, kunskapens äldre syster".

Fullsatt

Usch och fy för knökfulla stränder! Rimmar illa med min önskan om att inte stöta på en kotte...

Eremitönskan

Ofta ter sig sociala idéer angenäma och lockande när jag har dem på distans. När de närmar sig är de dock långt ifrån alltid lika tjusande. Vad är det med mig? Just idag har jag längtat tillbaka till Brunskär. Vill vara där det inte finns en kotte. Där man kan gå runt och bara vara och se ut som en slashas om man så vill. Det närmaste jag kunde uppbringa i Brunskärsanda var att tvätta håret i havet, så det gjorde jag i morse. Finns något enkelt och njutbart över det. Avskalat och naturnära.

Lekande lätt

"Stina, vad gör du?"

"Jag leker" ropar hon glatt.

Så enkelt. Så härligt. Så livsbejakande.

"Det handlar inte om att överleva, det handlar om att leva"

Ankare

Sista tiden har många barndomsminnen poppat upp. Algutsrums marknad i slutet av juni. Röda och Vita Rosen hos farmor i Strandskogen. Lökenäs och Aledal. Dunkgömme hemma på gatan. Midsommarfirande i Strandskogen. Stafetter och lövade lastbilsflak. Blomsterkransar i håret och fina klänningar. De doftande jasminbuskarna i trädgården på Kälbygärdegatan. De stora bigarråträden. Lek med Snobben och Monchichi i fjällenstugor. Kvarnlekplatsen hemma i Lerberget. De årliga julklappsturerna till Väla tillsammans med farmor. Skrivbordet i Malins rum där vi satt bänkade för att skriva berättelser. Alla  lekar kring femgängets äventyr.

Anna och jag kom att prata om det tidigare idag;  när något sorgligt händer kommer plötsligt många barndomsminnen upp. "It is strange how in moments of great crisis the mind whips back to childhood". Rätt naturligt egentligen; när det stormar och viner ankrar man sig vid händelser och platser som minner om trygghet och lycka.

Gin Rummy

Gin Rummy är Tobbes spel. Han tyckte alltid att vi körde "hitte-på-regler" med våra ynka sex rundor och begränsade antal köp. Nu sitter nog Tobbe på ett ulligt moln och spelar riktig Rummy med sin gamla mormor. Vi andra körde en omgång på det förenklade viset igårkväll. Jag höll korten i ett fast solfjädergrepp, men plötsligt var det som om de fick eget liv och i nästa stund låg alla elva utspridda på golvet. Jag tror det var du Tobbe som igen protesterade mot allt "hitte-på". Jag log när jag samlade ihop mina kort.

Hetta i Lomma

Rådde minst sagt sydländsk stämning nere på torget i centrum nyss. Jag hade just varit och handlat vin och var på väg över torgets parkering till min bil. Fick syn på två röda bilar som höll på att backa på varandra en bit bort. Damen i den ena bilen formligen lade sig på tutan. Inte så ofta man hör sådant ihärdigt tutande i den svenska trafiken, så alla på och kring torget tittade upp och fascinerades över scenen och temperamentet en stund.

Det var nu dags för mig att backa ut. En kik över axeln och sedan var jag på väg. Upptäckte plötsligt en annan bil som tänkt samma tanke snett bakom mig. Åt höger. Ånyo ljöd en arg biltuta. Då såg jag ännu en bil, svart med en gråhårig dam bakom ratten, bakåt åt vänster. Också hon på väg ut och när hon fick syn på mig skakade hon på huvudet, skrek något och hötte med näven. Jag började skratta. Hade jag inte vetat bättre hade jag trott jag befann mig på ett torg i Sydfrankrike med mer eller mindre galna fransoser till höger och vänster. Plötsligt skrattade damen också till och vinkade fram mig.

Nu är jag hemma igen och fnissar gott åt en touch av sydländsk anarki på lilla torget i Lomma.

Myntets två sidor

Det är nog ändå tur att man inte har semester jämt. Att umgås så nära inpå varandra har definitivt sina sidor. Åtminstone för en som högaktar ensamheten då och då. Och i ärlighetens namn är det ju inte så konstigt att det blir friktioner; alla har normalt sin egen vardag och plötsligt ska man samsas om en och samma.

Var just iväg och handlade med min dotter. Ord som "tempo", "action", "effektivitet", "skynda dig" finns inte i hennes vokabulär. Jag stod och räknade tyst för mig själv både fem och sex gånger i affären för att undvika att tjata. Tålamod är en av pelarna i mindfulnessträning så det är bara att tacka och ta emot och öva på.
Annars är det härligt med semestertider! :)

Dunkgömme

Alla gatans barn leker dunkgömme i vår trädgård. Hör deras skratt och rop genom den öppna altandörren. Minns hur roligt det var när jag själv var liten och lekte dunkgömme hemma på Skördevägen. Jag ska nog fråga Petter om jag får vara med, känner för att vara liten för en stund.

Fönsterprydnad

Gaphalsen till vänster fick jag i 30-årspresent och den andre coolingen hittade jag på en utflykt till Tirups Örtagård. Låg i soffan och kollade in dem igår. Rätt kul att se deras rollspel. Så vi låg där och fnissade.

Jag ser att näbben går men jag hör inte vad du säger...

Att leva

Var bara jag som var nere och badade i morse. Stod en stund och kollade på vågornas skådespel innan jag hoppade i. Det här kallar jag att leva. Hela jag är fylld med energi nu. Och det var inte alls så kallt som det ser ut.

Ändlös väntan

Samtidigt på radion spelades Alinas "Du måste flytta på dej"...

Ömt semesterminne

När vi cyklade ned och badade i morse kom vi att tala om en härlig minisemester vi gjorde för många år sedan. En minisemester på cykel och två nätter i tält. Den kostade inte många kronor, men är en av favoritsemestrarna. Det behöver inte vara dyrt med lyx för själen och fina minnen.

Cyklade från Malmö fredagkväll. Ned till Näset där vi slog upp tältet på en tom strand. Åt paj och drack vin och badade i solnedgången. Nästa dag cyklade vi längs sydkusten. Genom Abbekås där vi åt rökt makrill och framåt eftermiddagen kom vi fram till Ystad. Efter bad och sol svidade vi om inför kvällens middag. Jag hade packat med mig en långkjol (inköpt i Montpellier, svart med illgröna stora blommor) och en svart topp. På torget i centrala Ystad gick vi på restaurang. Åt gott och drack vin. Stärkta av måltiden och rusiga av drycken tog vi beslutet att cykla vidare mot Ale Stenar där andra nattens läger slogs upp. Lite kusligt att tälta där uppe på toppen, ödsligt och på något vis utlämnande. Förresten, på väg dit hade vi träffat på en trevlig skåning som sålde oss en av flaskorna från sin vinkällare. Så innan vi somnade satt vi i tältöppningen och drack vin. Det var vi, flaskan, himlen och havet. Och så då stenarna förstås. Nästa dag trampade vi upp mot slutstationen, Simrishamn. Fikade och tog sedan med oss cyklarna på Pågatåget tillbaka till Malmö.

På den här tiden jobbade jag i Helsingborg. Kontoret låg några trappor upp och träningsvärken i öm rumpa på måndagmorgonen minns jag än idag.

Ett mysigt och ömt semesterminne. :)

Så är det nog

"Okunskapen är ett viktigt skydd; om vi från början visste vad det faktiskt innebär att leva, skulle de flesta av oss aldrig ta sig an uppgiften." Raderna kommer från "Himmel över London" av Nesser.
Jag stannade upp när jag läste. Läste om. Läste högt. Det ligger lite i orden. En vinkling av "ignorance is bliss".

"...where ignorance is bliss, tis folly to be wise" (Thomas Gray)

Yes!

"Världens bästa mamma, heter ju Johanna" trallade han högt när han kom inkörandes på uppfarten på sin sparkcykel. Tusen och åter tusen lyckofjärilar flyger nu runt mamma Johannas hjärta.

Flum blir fakta

"Psykologin är själens naturvetenskap." (Hans Lohberger)

Ett par käppar i cykelhjulet

Cyklade till jobbet idag. Kollade yr.no och blev lovad uppehåll. Och just innan jag trampade iväg satte jag på runkeepern i telefonen.

Nu är jag framme. Dränkt som en katt då det regnade precis hela vägen och utan sparad aktivitet eftersom runkeepern lade av efter 52 sekunders trampande... :)

Knasigt

Blir från tid till annan galet fixerad vid olika ting och gör massinköp. Sista tiden har fixeringen varit skor och armband (och kuddar). Min vackra gedigna sko- och armbandssamling gör mig nu allmänt stressad; hur ska jag hinna använda allt fint?! Snacka om att binda ris åt egen rygg...

Not so popular

Morgondopp och frukost avklarad och har just satt på en andra omgång kaffe att avnjutas på altanen tillsammans med söndagstidningen. Kom att tänka på när jag bjöd på förmiddagskaffe senast. Maken satt på bryggan och läste och tittade uppskattande upp när jag räckte honom en kopp förmiddagskaffe. "Du är väl för mysig" sa han och tog en klunk. Hostade till och spottade tvärt ut det igen. "Har du bryggt kaffe på saltvatten?!"... Från mysig till not so popular går rätt snabbt ibland.

Ess i Rockparken

Thåström – Sluta när jag vill

I den vackra Sofieroparken lyssnade vi till förstklassig rock igår. En magisk kväll i Thåströms regi.

"Skränig" verkar vara ett adjektiv många spontant tänker när de hör Thåströms namn. "Lidelsefull" tycker jag passar bättre.

Kvalitet

Tillbaka från lugnet och platsen där tiden gick hälften så fort. Som att visaren hakade upp sig på varje minut och vilade. Behagligt. Inte tänkte man heller, man bara var. Finns kanske ett samband här? Tankarna stjäl säkert massa tid.

Vad gör man då när man bara är? Tja, hoppar runt bland klippblock. Känner vinden leka tafatt i håret och den kittlande känslan i magen när man inte är säker på om man klarar hoppet till nästa sten. Man badar i rejält uppfriskande vatten. Iskallt i början av veckan för att bli lite mer inbjudande i slutet. Man tvättar håret i havet. Man ligger på bryggan och spanar efter krabbor och gläds med barnen åt varje napp. Man åker ut med den lilla båten och beundrar sälarna som solar sig på kobbarna runt om. Man läser goda böcker och spelar cluedo på den skuggiga verandan. Man njuter av ett glas kallt rosé och spanar på båtarna som kör förbi. Man ligger i hängmattan och blundar och lyssnar på vågornas kluckande mot stenarna. Man bara är och njuter av att leva så nära havet och naturen.

Det är en ros utsprungen...

Första rosen för i år. Såg den när jag åt frukost i morse. Blev glad.

Oavgjort

1-1! Fåfängan segrade så nu har jag nya sandaler och känner mig rätt nöjd med både klädsel och frisyr hux flux. :)

Retstickan och Fåfängan

Jag retas med mig själv idag. En del av mig tycker det är kul. Den andra inte.

Blev ingen lyckad klippning igår. Är alltid så; andra gången en frisör ska skrida till verket tabbar hon sig. Hur svårt ska det vara att följa instruktionen "klipp som innan, bara lite kortare". När Fåfängan deppade slog Retstickan till och nu sitter jag här i en blus som är sådär, ett par jeans som inte sitter fint och ett par skor som jag inte kan bestämma mig för om de är coola eller fula. Samlad misär på en och samma dag.

1-0 till Retstickan för hur viktig är egentligen looken på en skala från 1 till 10? Fåfängan tjurar dock.

Kärlek

Den här fina teckningen hittade jag på Stinas skrivbord i morse.

Ett axplock från Astrids klokskap

"Det var en sådan kväll då man längtar, fast man vet inte vart."


(Ur "Draken med de röda ögonen" av Finaste Astrid Lindgren)
 

Hmm...

"Jag ska vara jätteordentlig med mina barn när jag blir stor", sa hon.
"Ordentligare än jag är", frågade jag.
"Amen mamma, du är ju inte så ordentlig", skrattade hon och gav mig en puss på munnen.

Orm i grannens paradis

Jag hade en udda dröm inatt. Minns inte upptakten, men plötsligt låg det en jättestor hopslingrad orm i mitt barndomsrum. Jag ropade på min syster och min pappa. Den senare fick det obehagliga uppdraget att flytta på ormen. Han tog tag rätt långt ned på halsen. "Shit, verkar sådär säkert, det greppet" tänkte jag. Och mycket riktigt, när jag tittade nästa gång försökte ormen bita pappa. Hade sitt gap öppet, massa tänder såg jag, och försökte få grepp om pappas haka. Jag tog mod till mig, man vill väl inte vara en liten lort, och gick fram och knäppte till ormen. Den släppte sitt grepp, pappa öppnade dörren och kastade med stor kraft in ormen i grannens perfekt lukade rabatt. Tänk er en jätteorm komma vinande genom luften och tungt dimpa ned bland vackra röda pioner. Just då skymtade jag pappan i grannfamiljen genom ett fönster. Han var klädd i vit skjorta och slips och hade förmodligen bevittnat allt. Där vaknade jag.

Märklig dröm. Var inte rädsla som dominerade, är annars väldigt rädd för ormar, utan triumfen över att ha undgått faran. En triumf något naggad av skammen att ha gett grannen en orm i sitt paradis.

Hälsning

Var med om ett annorlunda möte på lunchen. I kön till bankomaten träffade jag en flicka. Hade aldrig sett henne innan, Debbie hette hon. Hade så vackra gröna ögon. De speglade något annat. Vi kom att prata. Prata om märkliga saker. Här sitter jag nu, en varm kram rikare, med en gåva i form av ingefäragodis. Debbie är på väg hem med ett armband kring handleden. Jag köpte ett extra. Utan att veta varför.

"Lita till dina känslor" har jag fått höra. Och vad jag känner nu är en inre lycka. Ett lugn. Jag tror jag nyss fick en hälsning.

She

Underbart

"De låg på rygg under en ek utanför en gammal kalkstenskyrka. Klockan var fyra på eftermiddagen. Det var åtminstone tjugofem grader i luften och de hade cyklat i två timmar. Kors och tvärs genom det grönskande, pastorala högsommarlandskapet. Stengärdesgårdar och blåklint och vallmo. Låga, vitkalkade hus överväxta av klängrosor och vildvin. Svartvita kor, lärkor i skyn, slöa sommargotlänningar som låg i hängmattor och snarkade och små bodar som sålde saffransglass och kaffe till kringfarande cyklister."

(Ur "En helt annan historia" av Håkan Nesser)

Stannat upp

Det känns som om någon skruvat på min tårkran. Började som en bäck, snart är jag uppe i en hel sjö. Struntar i vardagens rutiner idag. Vill vara här hemma. Själv. Låta kranen forsa. Ibland blir de existentiella krockarna med vardagens gilla gång bara för mycket.

Noice – Vi rymmer bara du och jag

Annas och Tobbes låt som spelades i kyrkan igår. Lyssnar på den nu och ler samtidigt som tårarna blöter ned mitt nattlinne.

Önskan

Jag skulle också vilja vara 7 år, ha en aldrig sinande energi och fantasi och skratta och leka dagarna i ända.

Inte nu, men sen...

Fick just ett sms från min vän. Hon undrade vad jag gör och hur jag mår. Svarade att jag mår bra men att jag helst skulle vilja vara en dekadent författare med en cigg i mungipan. Skulle vilja sitta i min skrivkammare med panoramafönster ut mot havet. Vågorna skulle dåna, skummet yra och himlen vara täckt av framrusande moln. Vad skulle jag skriva om då? Ja, det är det jag inte riktigt vet, men jag tror det kommer.
Åker ut till golfbanan och slår en hink så länge.

Ensam

"Om idag inte var en ändlös landsväg
 Och inatt en vild och krokig stig
 Om imorgon inte kändes så oändlig
 Då är ensamhet ett ord som inte finns"

("Men bara om min älskade väntar", Thåström)

Musik och minnen

Imperiet – Märk hur vår skugga

Har köpt biljetter till Thåström i sommar. Petter ska följa med så nu spelas Thåström, Ebba Grön och Imperiet för glatta livet. Roligare att gå på konsert om man känner igen repertoaren.

Fastnade i "Märk hur vår skugga". Härligt när två konstnärer av olika tid och genre möts såhär. Sitter och lyssnar i hörlurarna och har rest tillbaka till gymnasietiden. Vi spelade ofta teater på lektionerna i litteraturhistoria. Fick låna kläder på Stadsteatern. En klasskompis med yppig barm var Ulla Winblad. Själv var jag Fredman, den försupne urmakaren...

Känslodjungeln

Det är rent ut sagt skitsvårt att utforska sina känslor. Försök själv; vad känner jag? Var känns det? Hur känns det?

"En pedagog som var född och uppvuxen i Latinamerika berättade att hon länge trodde att det svenska ordet "ledsen" betydde "arg" på hennes modersmål. Hon hade så många gånger hört svenskar säga att barn var ledsna när hon tolkade känslan som ilska."

(Ur Självkänsla-att förstå sig själv och andra av Marianne Brodin och Ingrid Hylander)

Ultimatum

Jag har ställt ett ultimatum till min man; jag gör slut på måndag om han fortfarande inte har ringt den där rörmokaren som varit på tapeten rätt länge nu.

Svårt

Hur ska jag klara att gå på begravning? Var just nere i blomsteraffären för att beställa blommor. "Vad ska det stå som hälsning?"  Störtskur av känslor. Hon hämtade en näsduk och sa att det räcker att jag bestämmer det på måndag när jag hämtar blommorna.

Jag vill inte hämta några blommor. Jag vill inte gå på begravning. Jag vill inte att det ska vara sant. Livet får inte göra så här.

Sant

"Det är en lyx att bli förstådd."

Ralph Waldo Emerson (1803-1882) amerikansk filosof

Unikhet

"Jag tror det är sant som de säger i Sahara, varje sandkorn har ett nummer" (Thåström)

Veterinärsjournal

Silent and grey

Vad är det som gör vissa dagar så in i vassen sega och långtråkiga? Och vad är det som gör att dessa dagar upplevs just så när man hektiska dagar inte önskar något hellre än dagar utan händelser. Den  paradoxen förblir för mig ett mysterium.

Idag är i alla fall en grå dag. Och jag tar mig inte för någonting. Egentligen skulle jag behöva landa. Känna efter. Men saken är nog den att jag inte riktigt orkar med det. När man är med om något jobbigt blir det så tydligt att livet inte ger utrymme för eftertanke och vila utan bara rusar på i sitt vanliga ekorrhjul. Tänker på livet som en tågresa. Att det nog bara är att hänga med. Men att man kanske kan försöka ta sig in i den tysta kupén då och då för att hinna komma ikapp. Kruxet just nu är att det är en himla massa resväskor jag måste hoppa över och kryssa mellan för att hitta till den kupén.

Kom att tänka på Morrissey's "Everyday is like Sunday. Everyday is silent and grey". Som tur är stämmer det inte in på varenda dag, men idag är det ganska mitt i prick.

Tidens framfart

Känner ni igen den där känslan av att vara malplacé? På besök i fel forum liksom? Den erfor vi tidigare ikväll. Var nere på Dansrotundan för att kolla på Stina när hon hade dansuppvisning. Massa föräldrar, mor- och farföräldrar och annat folk där. Och så vi. Shit, det var ju igår vi var studenter och låg i Lund. Vad hände egentligen?

Mina semesterplaner

Så här inför semestertider får man ofta frågan vad som planerats. Kolla in mumintrollet ovan. Just så vill jag ligga hela sommaren. Skönt tillbakalutad bland blommor och bara vara och njuta av lättjans sötma. Varför måste det alltid hända så storslagna grejer? Det är ofta i det lilla det verkligt stora finns.

Skytteltrafik

Leken är i full gång sedan tidig morgon. Kompisen Ebba har sovit över hos Stina. De vaknade i ottan. Stina är mamma och Ebba storasyster. Dockor är småsyskon. Dörrar öppnas och stängs i en evig skytteltrafik i takt  med lämning och hämtning av alla barn på dagis och fritids. Ytterdörren är extra kul att drämma igen, för att inte tala om bildörrarna. Det är ett kärt nöje nu, att låna bilnycklarna och låtsasköra.

Låg i min säng och tjuvlyssnade. När jag kommit till 50 dörrstängningar lade jag av räkningen. Veckans verkliga kommunikation mellan mig och barnen blir lekens manus. "Nej gumman, idag går det inte att leka för...". Det är nyttigt att höra sig själv genom andra...

Motorstopp

Jag är så håglös. Saknar energi. Saknar lust. Saknar kraft. Är det ett uttryck för sorg? Borde ta tillfället i akt och lära känna känslan. Var den känns. Hur den känns. Låta den få ta plats. Öva mig i medveten närvaro. Om jag blundar en stund kanske det går lättare?

Hallfönstret kontra verandan

Närvaro i möten är A och O. Men att inte läcka energi och känna sig urlakad efter ett möte är också A och O. Möten handlar således om att balansera närvaro med hushållning av energi. Det handlar om att stanna kvar i sitt hus och inte springa ut på verandan och vinka in alla. Så förklarade en klok kvinna det för mig en gång. Den liknelsen hjälper mig ibland. Vi närvarar bäst när vi stannar kvar inom oss själva, i vårt eget hus. Egentligen kanske man skulle kunna likna ett verandamöte med tvärdrag - energin blåser rakt igenom, åt båda riktningar. Ett sådant möte ger ju inte så mycket.

Stå och kika i hallfönstret alltså. Det är melodin. Tål att funderas på.

Informellt ledarskap

Fel om guldfisk

Det stämmer tydligen inte, det här med att guldfiskar har kort minne. Blev igår upplyst om experiment där fiskarna fått simma mot en liten apparat för att få mat. Apparaten togs bort och sattes dit först en vecka senare (de fick givetvis mat under tiden). Omedelbart simmade guldfiskarna mot apparaten.

Vem ska han nu identifiera sig med när minnet sviker?

Koltrast

Hade sällskap med en kollega från parkeringshuset till kontoret idag. Vi kom att prata om grönska och blomstring. Om att njuta av det lilla. Han berättade något så härligt. En koltrast sjunger utanför hans fönster varje otta. "Vid fyra börjar den", sa han. Jag undrade om han vaknade av sången. "Jag ställer klockan. Och sedan ligger jag och lyssnar tills den slutar och då somnar jag om igen". Så mysigt. Det är att ta tillvara på det naturen och livet erbjuder.

Kontrast

Klockan är snart fyra och jag har ännu inte somnat. Vår vän finns inte mer. Ute kvittrar fåglarna och snart gryr en ny dag. Hånfullt tänkte jag just. Eller är det kanske hoppfullt? Livet är bra märkligt, hur som helst, och emellanåt fruktansvärt skoningslöst.

Avgrund

Man tror att man har all tid framför sig. Att man ska ses igen och igen och igen. Att man ska sitta och spela kort, skoja lite, skåla i något gott och till sist förirra sig i en kul diskussion. Så som vi alltid har gjort. Ibland gör naturens krafter så fruktansvärt fel.

Väger lika

Lika härligt som det är att sitta och päsa med solbrillor och klackskor på en uteservering, är det att gå barfota i ett par slitna shorts och plantera och få smuts under naglarna. Två sidor av livets mynt.

Venus och Mars

"Titta på den här fina gula ljusstaken, blir du inte glad av den?" sa hon.
"Jag blir glad av dig, inte av ljusstakar" svarade han.

Olika planeter.

Min Fina Stina

Idag är det "Scenen är Din" på Stinas fritids. Programledare: Stina och Theo. Var en fin och stolt Stina som bad mig föreviga innan hon cyklade iväg till skolan.

Morgondos av Sverige

Var ute och sprang tidigt i morse. Ett gult rapsfält, en svensk flagga som sakta vajade i den svaga brisen och Ulf Lundell "Lycklig, lycklig, lycklig" i öronen = en härlig morgondos av ett försomrigt Sverige

Saligt

Vilken salig dag! Har fått nypa mig själv i armen emellanåt. Sol, barnlediga, golf på en näst intill folktom bana, glass i hamnen, rosé på altanen, kubb i trädgården = I love <3

I spy envy

"Vi skapar världen genom våra tankar" (Buddha)

Det är inte på omgivningen i sig vi reagerar utan på våra tolkningar av den. Tankarna påverkar i sin tur våra känslor och har stort inflytande över hur vi sedan beter oss. Att öva oss i att betrakta våra tankar och känslor hjälper oss därmed att förstå varför vi mår och agerar som vi gör.

Just nu tänker och känner jag avund. Lite jobbigt att betrakta den, inte något jag är stolt över, men övningen består just i att betrakta utan att döma och värdera. Så det är bara att sätta igång.

Tomt på uppslag

Det är ju märkligt att det ibland ska vara så svårt att komma på något att göra.

Tummen upp

Fröken Stina har haft utvecklingssamtal med en av sina elever.

Gräddhyllan

Stina och jag var nere i centrum och tog ut pengar. Mitt emot ligger ett stort gammalt hus. "Mamma, de som bor där har nog jättemycket pengar för de bor ju så nära bankomaten". Härligt att få ta del av barnens logik.

Någon annanstans

Mysig musik i öronen, Joel Alme. Blicken borde vara klistrad vid skärmen, men istället vandrar den ut genom fönstret. Vinden leker med löven på torgets träd. Ett av träden har alldeles blodröda löv, en blodlönn har jag fått veta att det är. Den är fin ihop med det japanska körsbärsträdets rosa lövverk. Och i rabatterna blommar det i rosa, lila och blått. Vackert. Allt det och den lite vemodiga musiken får mig att längta härifrån. Vill ligga på en filt under ett träd och filosofera med ett grässtrå i munnen. Lyssna på fåglarna. På vinden. Blunda lite och bara vara. Istället ska jag snart in i ett möte. Ett ledningsgruppsmöte som det så fint heter. Handen på hjärtat - vem föredrar ett sådant framför filten under trädet? Nej, tänkte just det...

Klokt från Kent

"En lögn blir lätt en sanning när den kommer inifrån"  (Kent, "Jag ser dig")

Yes!

Tjoho för att vara morgonpigg!

Stort och smått

Har ett stort skrivbehov just nu. Så många tankar som far genom huvudet och jag måste få ut dem. I de fall de känns viktiga vill jag även konservera dem. Kunna gå tillbaka och läsa om, fundera lite - det är viktigt för mig.

Min mamma har alltid pratat högt för sig själv. Ett litet udda beteende som vi småretat henne för. Men jag är just likadan. Helst när jag kör bil, då pratar jag gärna högt med mig själv (är ju svårt att skriva med händerna på ratten). Jag vill gärna ha mina tankarna i två medium, räcker inte att bara tänka dem. Det här blev jag krasst påmind om härom morgonen inne på toaletten sköljandes med fluor. Jag tänkte något jätteviktigt och blev oerhört frustrerad över att inte kunna öppna munnen och säga tanken högt. Ingen penna hade jag heller i närheten. Känns som om man glömmer bort viktiga saker om man bara låter dem stanna i skallen. Något som känns igen?

Jo, två saker har jag att teckna ned. Först något så fint som jag läste i dagens Sydsvenskan. Jag dras omedvetet till B-delen och dödsannonserna. Minnestexterna. En morbid sida hos mig. Det här fina är skrivet av en av tidningens kulturskribenter. Hon dog för lite sedan, 43 år gammal och med tre små barn.

"Jag har inte för avsikt att idyllisera. Mitt liv är naturligtvis svårt. Men inte enbart. Jag lever, precis som många andra i min situation, mer intensivt än förut. Min upplevelse av tid har förändrats radikalt. Det går inte längre att säkert säga att en timme är mindre värd än ett år."

Fint skrivet. Ord som säkert tröstar hennes barn och man mycket. Ur ett mindfulnessperspektiv är orden uttryck för acceptans. Att lägga kraft och energi på det som går att påverka, varje timme, och inte på det som ligger utanför vår kraft, sjukdomen och år som inte kommer att komma.

Och så var det en annan grej. "Tänk om stora vore små". Det var mitt favoritkassettband som liten. Kunde varje låt och varje replik utantill. I en av låtarna ska Lotta städa. Men städandet går sådär eftersom Lotta hela tiden hittar leksaker som hon glömt bort och blir sugen på att leka med. Just så funkar jag när jag städar. I morse skulle vi köra ett gemensamt undanplocksrace och plötsligt satt jag vid pianot. Underligt för somliga, men det var just som för Lotta - jag fick syn på pianot mitt i städandet och greps av en lust att spela. Inte konstigare än så. "Tänk om stora vore små", bra uttryck.

Portmonnä

Jag pratade om orddissektion en gång. Nyss stötte vi på ett nytt låneord som är spännande att dissekera, Stina och jag. Ordet portmonnä. Konstigt, tyckte Stina. Igen är det franskan som lånar ut. Verbet "porter" som betyder bära. Och "monnais" som betyder mynt. Myntbärare alltså. Kul!

Lättja

"Religion" har stått på schemat de sista veckorna. Barnen fick i uppdrag att illustrera ett av budorden. Såklart att det var det här budordet som lockade min lille latmask :)

Genus i trafiken

Morgonreflektion samt skön lättja

Det där med små genier har ju med "beginner's mind" att göra. Att kunna ta av sig de färgade brillorna som vi alla går runt med och istället vara ny i stunden. Barn har så mycket lättare för det än vi vuxna. Deras glasögon, om de ens har några, är välputsade och många gånger fria från värderingar. En reflektion så här på morgonkvisten. Helt plötsligt blev det en jobbdag hemifrån. Härligt att sitta här i pyjamas och slippa tvätta håret - vardagsdekadens jag gillar.

Små genier

Jag berättade för barnen i morse att min chef, Johan, fyller 50 år. Och att vi skulle ut och fira honom och gå på en restaurang som heter Johan P. Det tändes ett förtjust ljus i Petters ögon. "Coolt, fira Johan på en restaurang som heter Johan". Så hade inte jag tänkt. Och inte någon av mina kolleger heller (vet jag eftersom jag frågade dem). Vi valde Johan P för att det är en festlig restaurang med jättegod mat. Hade inget med ett coolt namnalias att göra. Barn är allt bra genialiska! Ser sådant som är så uppenbart men som vi vuxna blivit för tråkiga för att komma ihåg. Fira Johan på resto Johan = coolt!

Naturligt

"Mamma, när man dör, börjar man då om ett nytt liv uppe i himlen med en ny familj" frågade hon mig alldeles nyss. Jag svarade som det är, att jag inte vet. Att ingen av oss som lever kan veta. Jag berättade om en uppfinning jag ibland velat göra, en telefonledning till himlen. Att kunna slå en pling upp och kolla läget. Vi kom fram till att vi hoppas vi kan tillhöra samma himmelfamilj och med det var hon nöjd och gick glatt iväg för att leka med sina dockor. Barn varvar stort och smått så naturligt. Härligt.

Omöjlig ekvation

Sitter här och funderar på vad jag ska bli när jag blir stor. Igen. Gör alla det eller är det bara jag?

Saknad

Åh, vad jag greps av en påtaglig saknad efter min farmor alldeles nyss. En dam stod vid disken och gjorde kakbeställning på konditoriet där jag just hade ätit min lunch. Bredvid sig hade hon sitt barnbarn som förstås ville dricka coca cola till kakorna. Jag önskade så att det var jag som var den lilla flickan och att damen var min farmor. Och att det var farmor och jag som nu satt uppkrupna i en av kondisets röda plyschsoffor och drack cola, åt kakor och pratade. Nu sitter jag här och kämpar mot tårarna. Jag som inte ens gillar coca cola. Men jag gillade min farmor.

Kär jubilar

Om min farmor, Ruthan, hade funnits kvar på jorden hade hon fyllt 95 år idag. Någonstans på ett moln sitter hon nog och firar med en snygg hatt på huvudet. Jag kastar upp ett fång slängpussar och hoppas att de når ända fram.

Bättre sent än aldrig...

Letade efter mitt röda skärp i morse. Inte i byrålådan, inte i någon av byxorna. Till sist hittade jag det i väskan som står kvar ouppackad efter en Blekingetur långfredag till påskafton. Pust. Är det konstigt att man ibland får känslan att ligga steget efter? På kvällsagendan står nu att packa upp. Bättre sent än aldrig...

Varning

Vet du någon med små öron och en stor trut? Kan vara en negodil. Se upp för dem!

Lunds snyggaste tös

Hörde en söt historia från en taxichaufför. Han hade kört färdtjänst för en tid sedan med ett äldre par som kunder. När de kom fram hoppade chauffören ut och öppnade dörren för mannen. Han i sin tur öppnade dörren för sin hustru och vände sig sedan mot chauffören och sa "här ser du Lunds snyggaste tös. Hon är 93 och jag är 96".

Skrattskatt

"Skrattet tycks paradoxalt nog både vara en förutsättning för och en följd av glädjen". Klokt från Owe Wikström.

Börjepriser

5 kaffe
4 läsk
1 räkmacka
1 vaniljbulle
1 wienerbröd
3 vaniljhjärtan
2 mazariner
2 sockerkringlor

Notan för hela kalaset slutade på 117 kr... Ska man bjuda ska man göra det på Börjes i Tingsryd :)!

Vardagsmagi

Stina tappade till sin förtvivlan den fina pärlan, som hon just hade fått av en afrikansk kvinna, i bilen på väg hem. Var en tutande taxibils fel. Trots att vi letade mellan sätena, på golvet och under bilmattorna kunde vi inte hitta pärlan. Vi tömde även Stinas stövlar och letade i hennes fickor, men nej, ingen pärla.

Ett par timmar senare såg jag något som glimmade till vid ett av de höga fönsterna i vårt vardagsrum. Pärlan. Hur är det möjligt? Stina hade inte varit där. Hon hade inte ens varit inne i huset sedan vi kom hem, utan var kvar ute i solen. Ett inslag av magi i vardagen.