Tisdagstankar

​Igår var jag på kroppsterapi. På företagets hemsida står det ”holistiska behandlingar för kropp och psyke”. Är just det, en blandning av samtal, vägledning, massage och meditation. Jag behövde det, är inte i synk med mitt inre. Fick ett par tips som jag vill notera för att inte riskera att glömma.

Använd ilskan som drivkraft. Grunda fötterna, känn ilskan gå som en kraft genom kroppen, möt med blicken och det blir enklare att inte vara taggig utan behärskad och tydlig i kommunikationen. Jag har en tendens att låta ilskan försvinna ut genom munnen, att inte grunda mig och inte låta den vara ett kraftfullt verktyg. Kom att tänka på diktaren som min dotter fick mig att upptäcka. Sapfo, hon som levde i Grekland för 2600 år sedan. Dikterna är inte kvar i sin helhet, endast fragment kvarstår, men i dessa guldkorn finns en skattkista av visdom och känslor. Letade i diktboken jag köpte och fann fragmentet jag sökte; ”Att värja sig mot tungans tomma skällande när vreden sprider sig i bröstet”. Är ju precis det kroppsterapin igår ville lära mig. Häftigt att någon som levde för så himla länge sedan kunde fånga denna visdom så koncentrerat. Det får mig, igen, att tänka att vi lever cirkulärt. Det är inte en uppåtgående linje där vi hela tiden utvecklas och blir smartare. Inom vissa områden, javisst, men själen har kunnat allt redan från början. Vi kan glömma, påminnas, glömma igen etc, cirkulärt. Fint och faktiskt trösterikt att tänka så, vi kan gå vilse men vägen finns där om vi bara letar. Man skulle kunna tänka att det är nedslående att vi inte kommit längre på 2600 år, att vi inte lärt oss något, men kanske ska vi påminna oss om visdomsuttrycket ”vi ska ingenstans, vi är redan framme” inom vissa områden. 🙏♾️

Ett annat tips var att beskriva förlopp konkret och faktamässigt för mig själv. Detta för att kunna se att det rör sig om olika saker, olika känslor. Och att båda kan existera samtidigt utan konflikt. Min katt Sigge blev påkörd och det är synd om honom. Min enda veckas ledighet blev inte det jag önskade och behövde, då min katt hade blivit påkörd, och jag tycker synd om mig själv. Det är ok att känna både och utan att få dåligt samvete. Det är två olika saker. 

Engelsk 👮-serie

​Vi följer en brittisk deckarserie, Scott&Bailey, bra. ”Om den går som en anka, låter som en anka och ser ut som en anka så är det antagligen en anka” - rätt ovanligt att en deckare följer den tumregeln, men så är det här. Och det är skönt när stories är okomplicerade. I senaste avsnittet lärde vi oss ett uttryck som är värt att lägga på minnet; ”He’s a bit down on his luck”. Sådär kan det ju kännas lite till mans ibland, att man ligger lite lågt på turskalan. 

Lördagkväll

​Jag njuter lördagkväll. Har satt på mig en fin klänning och ett matchande armband. Slagit upp ett glas gott vin och satt mig med det och ett klurigt sudoku på altanen. Är behagligt varmt och inifrån hörs bra musik. Är man introvert om man har svårt att tänka sig ett bättre lördagsnöje? 😍

Förändringsreflektion

​En sak jag tänkt på är hur mycket lärdom som kommer av förändring och prövning. Jag har nog lärt mig mer om mig själv de senaste tre månaderna än på många år. När man ställs inför utmaningar utan skyddsnät kommer ens olika styrkor och svagheter mer i dager. Intressant. 

Gröna stammar

​Vi är i skogsstugan vid sjön. Min skrivarlust väcks alltid till liv här. Naturen inspirerar och tidens framfart saktar av lite. Tog den här bilden för att fånga hur det gröna tar vid på andra sidan huset, grönska genom fönster, liksom hur sjön anas bakom grönskan. I efterhand fick den blå himlen med sina bulliga vita moln, det röda huset och träden mig att minnas teckningarna vi ritade som små. Givet motiv när det var dags att rita var just ett rött hus, blå himmel, vita bulliga moln och ett par stammar med rikliga trädkronor. En gång följde jag med min granne Marie, hennes pappa hette Leif och var polis, till hennes farmor och farfar som bodde på cykelavstånd. Längre bort än vad vi brukade cykla, men ändå möjligt att cykla dit. Jag var nog nervös, kände inte hennes farföräldrar och var dessutom blyg. Vi skulle rita vars en teckning åt dem och satt vid köksbordet. Jag minns så tydligt hur jag stirrade till mitt vanliga motiv och fick stammarna gröna och trädkronorna bruna. Minns hur det fnissades, mina kinder säkert röda - ville inte göra fel, men någon, tror Maries farmor, räddade med en kommentar kring att träden egentligen var minst lika vackra i den omvända färgkombinationen. Märkligt vad små saker kan etsa sig fast i minnet, medan stora kan försvinna snabbt som tomtebloss.

Mallig mamma 🐸 ❤️

​Det har absolut sina fördelar att vara av den reflekterande arten. Vi är själva hemma, mina ungdomar och jag. Nyss åt vi middag, kantarellpasta med vars ett glas rött. Petter lagade, jag dukade och stod för salladen och Stina tog hand om disken. Mysiga samtal medan vi åt. Reflektionen består i hur mycket wow det är över att vara mamma till dessa två. Ett ögonblick tillbaka var jag själv i deras ålder. Och nu är jag alltså mamma till två flygfärdiga fulländade barn. Mallig är bara förnamnet. Och tacksam. 🐸 ❤️