Aha...

Det har gått en tid sedan jag skrev. Läste mitt senaste inlägg för att komma ikapp. "Är det vilopunkter jag längtar till" skrev jag. Är ju mig själv jag längtar till tänker jag nu. Aha... En längtan efter att stanna upp en stund, gå in i mig själv och lyssna till min kropp och mina behov. Är med andra ord träning i mindfulness jag behöver. Är ju det mindfulness handlar om; att ta sig tid att stanna upp, våga resa inåt, uppmärksamma och betrakta utan att lägga sig i. Lyssna inåt. Ta hand om sig själv. Ganska självklart egentligen. Enkelt men samtidigt svårt.

Många gånger letar vi efter svaren utanför oss. Söker ängsligt. Söker ivrigt. Väntar på att någon eller något ska servera sanningen. Servera lyckan. Helst på silverfat. Men vad väntar vi på egentligen? Svaren finns ju redan här. Inom oss, har funnits där hela tiden. De väntar bara på att vi ska lyssna till dem. Våga lita till dem. Ta oss tid att ta hand om oss själva.

Subtilt och suggestivt

Jag kommer allt oftare på mig själv med att längta efter det subtila. Det suggestiva. Det stillsamma och rofyllda. Jag vill bort från barrikaderna, neonskyltarna, det skräniga, coola, trendiga. Jag vill bort från framåtandan. Vill istället krypa in i det varma och trygga. Vill borra ner mig i varandet och dra mig undan presterandet. Jag vill inte behöva konfronteras med det dignande utbudet. Få allt kastat i ansiktet. Uppfordrande. Jag vill kunna vara nyfiken. I min egen takt. Vill söka. Vill vara en tänkare. Treva mig fram. I dessa stunder är det som balsam för själen att gå till ett stillsamt café. Eller sjunka ned i en fåtölj på biblioteket. Att tappa upp ett varmt bad och tända levande ljus intill badkaret fungerar också. Är det vilopunkter jag längtar till?

En vilopunkt

Igår fann jag en stillsam oas bland stadens lunchställen. Ett café med både bakverk och lunchalternativ. Inredningen var diskret gammeldags. Mjuka klädda stolar. Tyger i milda varma färger. Väggen i rummet längst in var prydd av tavlor i vackra ramar. Några av ramarna hade hamnat på sned. Ett intryck som ytterligare bidrog till den rofyllda atmosfären. Från en högtalare bakom disken hördes vacker operamusik på svag volym. Mot ena väggen lutade ett gammalt vackert golvur.

Det satt gäster vid nästan varje bord. Vid det ena fönsterbordet satt två äldre damer och samtalade över vars en kopp kaffe. Vid bordet bredvid en ung mamma som slängde i sig en lunchmacka, alltmedan sonen bjöd de äldre förtjusta damerna på charmerande leenden. På min högra sida satt två unga väninnor och lunchade. Till vänster en ensam man med den bärbara datorn framför sig. I mitten ytterligare ett bord med två unga väninnor. Den ena med en stor mage. Det såg ut som om hon skulle kunna föda när som helst.Vid bordet bakom, bekvämt tillbakalutad i en mjukt rundad fåtölj, satt en student med ögonen försjunkna i en bok. I rummet längst in, det med alla de vackra tavlorna, satt ett ungt par med sitt nyfödda barn. Så stillsamt. Rofyllt. En oas i vardagsjäktet. Lågmälda samtal. En gemenskap utan krav. Ett ställe att gå till för att få vara ensam bland många.

Jag läste i en bok att caféer, tillsammans med väntrum, bibliotek och hotellobbyer, kanske är några av storstadens sista fästningar mot jäkt och förrädisk effektivitet. Stillsamma oaser som erbjuder både social gemenskap och solitär njutning. Bastioner att högakta.

Rätt levt är livet långt nog

"Människor äro ivrigt sysselsatta med planer på att förbättra sitt liv. /.../ Men detta siktande på framtiden innebär en stor livsförlust. Det flyttar fram varje dag, det rycker bort det närvarande medan det ger löften för ett ovisst kommande. Det största hindret för ett verkligt liv är den förväntan som beror av morgondagen, men förlorar den dag som är. Du ordnar och ombesörjer vad som ligger i ett ovisst ödes hand, men vad du har i din egen hand låter du fara. /.../ Deras liv är ytterst kort, som jämt äro i sysselsättning."

Seneca "Om livets korthet", ca 50 e.Kr.