Dimension och kemi

Jag har följt en skrivarkurs i vår. Mycket intressant och mycket givande. En av uppgifterna bestod i att skildra en dialog mellan två karaktärer som inte kände varandra sedan tidigare. Jag skrev en dialog mellan två kvinnor. En dialog kring livet. Fick som respons från en av deltagarna att dialogen inte kändes trovärdig – "så intim kan man väl knappast vara med någon man inte träffat tidigare?" Idag träffade jag en kvinna i fotbollspubliken på en av sonens matcher. Hade aldrig träffat henne innan. Vi fann varandra och pratade om livet och allt därtill. Om mindfulness, om saknad, om vilsenhet. Och det kändes hur naturligt som helst. Samma samtal med någon annan, känd eller okänd, hade definitivt kunnat kännas påtvingat. Jag tror inte det handlar om hur länge man känt varandra, utan om dimensioner och kemi. Möts man i detta spelar det ingen roll huruvida man träffats tidigare eller ej. Så tror jag.

Ignorance is bliss

Jag är inte klar, inte än! Är det en känsla ni känner igen? Att inte ha hunnit färdigt, men ändå vara tvungen att jäkta vidare. Motstridigt. Så känner jag med många livsfaser; med min barndom, med studietiden och inte minst med småbarnsåren. Vad betyder detta? En indikation på att inte ha varit närvarande? Att känna till nuets kraft är ibland en sorg. Vi är så många som går genom livet utan att vara här och nu - ibland önskar jag att jag kunde vara som den stora massan, lyckligt ovetandes.