Morgonbadare

Min familj tillhör de arla människorna. Har blivit en naturlig konsekvens av morgonpigga barn. Sommartid inleder vi så gott som varje dag med ett morgondopp. Näst intill i ur och skur cyklar vi ned till havet. Alla fyra. Hälsar på de äldre tanterna och farbröderna. De, som varit trogna morgonbadare i decennier, lyser upp när vi kommer. Tror de är glada att någon för traditionen vidare. Själva tycker vi det borde vara förbjudet att bo nära havet såvida man inte är en morgondoppare. Slöseri liksom.

Ibland blir det bara ett snabbdopp. Ibland värmer solen och vi badar lite längre. Ibland är vågorna så höga att vi blir blöta innan vi ens hunnit ned för stegen. Det är en njutning att svepa den varma morgonrocken runt sig efter vattnets svalka. Och så gott kaffet och smörgåsen smakar efteråt.

"Morgonstund har guld i mund" - måste ha varit en morgonbadare som skrev det...

Att spinna

Känner ni igen den känslan, att spinna som en katt? En innerlig myskänsla. En behaglig känsla som fyller en inifrån och ut. Utifrån och in. En känsla av frid. Av att inte sakna någonting. Fullkomlighet. ”Ronronner” på franska. När mina barn var små fick jag veta att r-ljud vittnar om förnöjsamhet. Om trivsel. ”Rrronrrroner”.

Jag erfor denna känsla alldeles nyss. Var i köket och plockade undan efter kvällens middag. Hörde min dotters röst från ovanvåningen när hon lekte. Hörde hur hon småpratade. Bakom hörnet satt min man och läste medan min pojke satt bredvid och tittade på TV. En gemenskap utan krav. Vilsam vardag. Var och en gör sitt men luften genomsyras av känslan att vi hör ihop. Vet inte hur jag kan beskriva det bättre.

Kände det också härom kvällen när vi var på äventyr med paddling och tältövernattning. Vi satt där i tältet med mjuka sovsäckar under oss. Vår pojke och jag spelade kort. Maken satt i tältöppningen och njöt av sommarkvällen. Vår flicka var fullt upptagen med att tvätta våra smutsiga fötter med våtservetter. Hon gnolade lite under tiden. Jag njöt av allt; kortspelet, naturen, gnolandet och fotvården. Njöt av enkelheten och gemenskapen. Hade jag varit en katt hade jag garanterat spunnit.

Det är en djupt trivsam känsla jag försöker beskriva. Så trivsam att jag inte bara kan låta den passera utan att försöka få ned den på pränt. Den går inte att framkalla, den smyger sig på. Utan någon direkt förvarning. Är det när man är i nuet frågar jag mig nu? Är i stunden utan tankar på något annat? Då om någon gång förstår man allt det vidunderliga man har runt omkring sig. Inom räckhåll. Lycka. Fullkomlighet.

Spegelbild

Under våren och försommaren följde jag den amerikanska serien ”In treatment”. Med stort intresse deltog jag i terapisessionerna mellan Paul och hans patienter. Den sparsmakade dekoren och de få attributen tilltalade mig. I fokus stod samtalet.

I ett av avsnitten talades det om att spegla sina tankar och känslor. Det var i en parterapi och de berörda satt tätt ihop med ansiktena vända mot varandra. En talade och den andra upprepade vad som sagts. Speglingen tjänade till att få igång en dialog. Ett samtal. Att slipa bort kanterna och komma till kärnan. Det viktiga. Nå fram till varandra.

Kanske existerar inte speglingsmetoden utanför dramavärlden? Hur som helst slog mig tanken att det kanske är just spegelterapi jag ägnar mig åt genom att skriva. När huvudet är fullt av tankar och funderingar är det svårt att urskönja vad som egentligen pågår. Vad är viktigt? Varför? Orden hjälper mig att spegla mitt innersta varpå jag lättare förstår mig själv. De hjälper mig att komma ihåg vad jag tänker. Ibland kanske den omedelbara tanken bara är en förevändning för en annan, djupare, fundering. Den ”verkliga” issuen kanske gömmer sig bakom något mer trivialt. Sådana mönster är enklare att se i en spegelbild. Svårare att se om jag låter allt stanna inom mig.

Dualism

Det finns en ständig dualism inom mig. Jag är generös å ena sidan, possessiv å andra. I vissa sammanhang har jag svårt att dela med mig. Jag är en mjuk person med stor empati, men emellanåt blixtrar en hård och kall sida till. ”En skorpion med två gaddar” brukade min forne chef säga. Jag är social och utåtriktad men högaktar ensamheten. Jag längtar ofta till den goda ensamheten. Jag är slarvig men njuter av att ha det fint och rent runt mig. Tester har påvisat att min analytiska sida dominerar, men jag identifierar mig mycket mer med min högra hjärnhalva. Med det estetiska, poetiska, abstrakta, eteriska. Jag är öppen och välkomnande till min natur, men har stor integritet. Få släpps in i min privata sfär.

Oberäknelig sa någon. Dualismen är ju på sitt sätt oberäknelig. Man vet aldrig vilken pol som dominerar. Fungerar alla människor så här? Är det alltid en balansgång inom oss mellan två motsatta poler? När det blir ojämvikt, är det då vi känner oss halva? Vilsna? Intressant fenomen, dualismen. Läskigt dock att tänka att den kanske resulterar i en ständig kamp inom oss för att hitta balans. När finns tid för vapenvila? För lugn och ro? Är det när man bara accepterar det som finns och slutar strida?

Jag läste nyligen i boken "Leva i livet" att det bor en Hitler och en Gandhi inom oss alla. Att de flesta av oss inte tycker om att tänka att vi innehåller en Hitler, men att det är nödvändigt att acceptera vår negativa kapacitet. Först då kan vi bearbeta den, frigöra den. Är det dualismen som åsyftas tro?

Vi är redan framme

Har ni tänkt på hur ofta slumpen spelar en roll i våra liv? Långt ifrån alla val är noga övervägda (även om min man, och kanske många med honom, hänför de flesta beslut till rationalism). Ofta bara blir det si eller så. Det ena ger det andra. Och slumpen blir ett faktum. Det kanske inte är fel att det är så? Om alla val noga skulle övervägas kanske vi inte hade vågat lika mycket? En del av nyfikenheten och öppenheten kanske hade gått om intet?

Vissa tror på ödet istället för slumpen. Att det finns en mening bakom det som sker. Att det på något vis är förutbestämt. Jag tror mer på det slumpmässiga. På att det bara blir som det blir.

Det var slumpen som gjorde att jag gick den utbildning jag gjorde. Inget rationellt beslut, helt och hållet slumpmässigt. Intuitionen gavs inget utrymme. När jag tittar i backspegeln konstaterar jag att slumpen allena fick råda. Jag är arg på mig själv för det. Arg att jag inte lät vare sig hjärnan eller hjärtat säga sitt. Arg att ingen annan försökte få mig på bättre tankar. Å andra sidan är det föga värt att slå på sig själv. Eller på andra. Vad hjälper det? En av hörnstenarna i mindfulness är acceptans. Det är så här det är oavsett vad jag tycker om det. Endast med denna insikt kan jag göra något åt situationen. Kanske låta slumpen råda igen? Dock denna gång ackompanjerad av en stor dos intuition. Och kanske av en dos rationalism.

Oavsett på vilken basis man gjort sina livsval är det viktigt att ha i åtanke att inget av dem är hugget i sten. Det går att ändra kurs, att backa och välja en annan väg. Det går att trotsa det som slumpade sig en gång. Eller det som var rationellt när det begav sig. Men det känns motigt att backa. Att gå tillbaka till ruta ett. Varför? Är det rädslan att komma på efterkälke? Att tappa fart? Att tappa position? Thich Nhat Hanh, zenmästare och pionjär inom mindfulness, skriver att ”vi ska ingenstans, vi är redan framme”. Med detta som bakgrund kanske det inte är så farligt att börja om trots allt?

Siktet inställt mot här och nu

Det finns många sätt att fokusera på det innevarande ögonblicket. Att vara här och nu. Dans kan vara en sådan. Eller träning. Naturen. Kreativiteten - måla, skriva, spela, skapa. Sinnena - lyssna, känna, smaka, lukta, betrakta. Nyfikenheten och öppenheten. Meditation, andning, samtal. Listan kan göras lång. Prova vilket som passar dig.

Yesterday is history
Tomorrow is mystery
Today is a gift -
that's why it's called present (Sydsvenskan, Postissidan)

Musik, en port till nuet

Jag avskyr de perioder då jag har känslan av att bocka av dagarna i almanackan utan att fylla dem med närvaro. När tiden går så fort att jag inte hinner med. Vill helst kunna ropa till någon och be honom eller henne att sakta ned farten. Skrika att jag inte hinner med, att jag vill hoppa av. Jag förstår att den enda farthållare att tillgå är den jag styr över själv. Att jag är den som måste lära mig att dra ned tempot, att landa, att kunna finnas i nuet om än vardagen snurrar på. Var mycket därför jag blev nyfiken på mindfulness. Jag sökte efter hjälpmedel att ta mig till nuet när stressen tagit över. Förutom att meditera, känna andningen, skriva, läsa och samtala är musik en port till nuet för mig. En exit ut från stresshjulet. Egentligen vilken musik som, men gärna klassisk. Den fyller mig med ro och stillhet. Med eftertanke och perspektiv.

Under studietiden bodde jag ett år i Montpellier i södra Frankrike. Staden har en välrenommerad symfoniorkester. Många söndagar gick jag till konserthuset och lyssnade till den. Jag älskade att sitta i de mjuka vinröda plyschfåtöljerna. Blunda. Följa med musiken. Glömma allt annat. Bara vara. Tyvärr glömde jag bort denna njutning när jag kom hem. Det har varit så mycket annat som tagit plats. Men så i höstas bestämde jag mig för att bli bättre på att bejaka mig själv. Bli bättre på att prioritera sådant som gör mig gott. Som ger mig energi. Kraft. Lugn. Som får mig att landa och vara bara här och nu.

”Salen är fullsatt. Det dämpade ljuset och sorlet bland de tusen åhörarna fyller luften med förväntan. In på scenen kommer två pianister, var och en världsledande i sin musikstil....Först klingar en underbar vals av Chopin. Akustiken bär fram den mjuka, förföriska melodin till varje vrå av den stora salen. Inte en hostning, inte en knappnål hörs falla. Sista ackordet läggs mjukt av de lärkvingslätta fingrarna. Nu tar det andra instrumentet över. Valsen plockas upp men på ett alldeles nytt sätt, nu i en mjuk jazzimprovisation. Pianisten är ett med sitt instrument, hans kropps rörelser blir till en egen stämma som fördjupar och förtydligar upplevelsen. Uppmärksamheten är maximal... här... nu... musiken... tillsammans. I den medvetna närvaron finner vi stundens magi”. (Anna Kåver)