Det är en ros utsprungen...

Första rosen för i år. Såg den när jag åt frukost i morse. Blev glad.

Oavgjort

1-1! Fåfängan segrade så nu har jag nya sandaler och känner mig rätt nöjd med både klädsel och frisyr hux flux. :)

Retstickan och Fåfängan

Jag retas med mig själv idag. En del av mig tycker det är kul. Den andra inte.

Blev ingen lyckad klippning igår. Är alltid så; andra gången en frisör ska skrida till verket tabbar hon sig. Hur svårt ska det vara att följa instruktionen "klipp som innan, bara lite kortare". När Fåfängan deppade slog Retstickan till och nu sitter jag här i en blus som är sådär, ett par jeans som inte sitter fint och ett par skor som jag inte kan bestämma mig för om de är coola eller fula. Samlad misär på en och samma dag.

1-0 till Retstickan för hur viktig är egentligen looken på en skala från 1 till 10? Fåfängan tjurar dock.

Kärlek

Den här fina teckningen hittade jag på Stinas skrivbord i morse.

Ett axplock från Astrids klokskap

"Det var en sådan kväll då man längtar, fast man vet inte vart."


(Ur "Draken med de röda ögonen" av Finaste Astrid Lindgren)
 

Hmm...

"Jag ska vara jätteordentlig med mina barn när jag blir stor", sa hon.
"Ordentligare än jag är", frågade jag.
"Amen mamma, du är ju inte så ordentlig", skrattade hon och gav mig en puss på munnen.

Orm i grannens paradis

Jag hade en udda dröm inatt. Minns inte upptakten, men plötsligt låg det en jättestor hopslingrad orm i mitt barndomsrum. Jag ropade på min syster och min pappa. Den senare fick det obehagliga uppdraget att flytta på ormen. Han tog tag rätt långt ned på halsen. "Shit, verkar sådär säkert, det greppet" tänkte jag. Och mycket riktigt, när jag tittade nästa gång försökte ormen bita pappa. Hade sitt gap öppet, massa tänder såg jag, och försökte få grepp om pappas haka. Jag tog mod till mig, man vill väl inte vara en liten lort, och gick fram och knäppte till ormen. Den släppte sitt grepp, pappa öppnade dörren och kastade med stor kraft in ormen i grannens perfekt lukade rabatt. Tänk er en jätteorm komma vinande genom luften och tungt dimpa ned bland vackra röda pioner. Just då skymtade jag pappan i grannfamiljen genom ett fönster. Han var klädd i vit skjorta och slips och hade förmodligen bevittnat allt. Där vaknade jag.

Märklig dröm. Var inte rädsla som dominerade, är annars väldigt rädd för ormar, utan triumfen över att ha undgått faran. En triumf något naggad av skammen att ha gett grannen en orm i sitt paradis.

Hälsning

Var med om ett annorlunda möte på lunchen. I kön till bankomaten träffade jag en flicka. Hade aldrig sett henne innan, Debbie hette hon. Hade så vackra gröna ögon. De speglade något annat. Vi kom att prata. Prata om märkliga saker. Här sitter jag nu, en varm kram rikare, med en gåva i form av ingefäragodis. Debbie är på väg hem med ett armband kring handleden. Jag köpte ett extra. Utan att veta varför.

"Lita till dina känslor" har jag fått höra. Och vad jag känner nu är en inre lycka. Ett lugn. Jag tror jag nyss fick en hälsning.

She

Underbart

"De låg på rygg under en ek utanför en gammal kalkstenskyrka. Klockan var fyra på eftermiddagen. Det var åtminstone tjugofem grader i luften och de hade cyklat i två timmar. Kors och tvärs genom det grönskande, pastorala högsommarlandskapet. Stengärdesgårdar och blåklint och vallmo. Låga, vitkalkade hus överväxta av klängrosor och vildvin. Svartvita kor, lärkor i skyn, slöa sommargotlänningar som låg i hängmattor och snarkade och små bodar som sålde saffransglass och kaffe till kringfarande cyklister."

(Ur "En helt annan historia" av Håkan Nesser)

Stannat upp

Det känns som om någon skruvat på min tårkran. Började som en bäck, snart är jag uppe i en hel sjö. Struntar i vardagens rutiner idag. Vill vara här hemma. Själv. Låta kranen forsa. Ibland blir de existentiella krockarna med vardagens gilla gång bara för mycket.

Noice – Vi rymmer bara du och jag

Annas och Tobbes låt som spelades i kyrkan igår. Lyssnar på den nu och ler samtidigt som tårarna blöter ned mitt nattlinne.

Önskan

Jag skulle också vilja vara 7 år, ha en aldrig sinande energi och fantasi och skratta och leka dagarna i ända.

Inte nu, men sen...

Fick just ett sms från min vän. Hon undrade vad jag gör och hur jag mår. Svarade att jag mår bra men att jag helst skulle vilja vara en dekadent författare med en cigg i mungipan. Skulle vilja sitta i min skrivkammare med panoramafönster ut mot havet. Vågorna skulle dåna, skummet yra och himlen vara täckt av framrusande moln. Vad skulle jag skriva om då? Ja, det är det jag inte riktigt vet, men jag tror det kommer.
Åker ut till golfbanan och slår en hink så länge.

Ensam

"Om idag inte var en ändlös landsväg
 Och inatt en vild och krokig stig
 Om imorgon inte kändes så oändlig
 Då är ensamhet ett ord som inte finns"

("Men bara om min älskade väntar", Thåström)

Musik och minnen

Imperiet – Märk hur vår skugga

Har köpt biljetter till Thåström i sommar. Petter ska följa med så nu spelas Thåström, Ebba Grön och Imperiet för glatta livet. Roligare att gå på konsert om man känner igen repertoaren.

Fastnade i "Märk hur vår skugga". Härligt när två konstnärer av olika tid och genre möts såhär. Sitter och lyssnar i hörlurarna och har rest tillbaka till gymnasietiden. Vi spelade ofta teater på lektionerna i litteraturhistoria. Fick låna kläder på Stadsteatern. En klasskompis med yppig barm var Ulla Winblad. Själv var jag Fredman, den försupne urmakaren...

Känslodjungeln

Det är rent ut sagt skitsvårt att utforska sina känslor. Försök själv; vad känner jag? Var känns det? Hur känns det?

"En pedagog som var född och uppvuxen i Latinamerika berättade att hon länge trodde att det svenska ordet "ledsen" betydde "arg" på hennes modersmål. Hon hade så många gånger hört svenskar säga att barn var ledsna när hon tolkade känslan som ilska."

(Ur Självkänsla-att förstå sig själv och andra av Marianne Brodin och Ingrid Hylander)

Ultimatum

Jag har ställt ett ultimatum till min man; jag gör slut på måndag om han fortfarande inte har ringt den där rörmokaren som varit på tapeten rätt länge nu.

Svårt

Hur ska jag klara att gå på begravning? Var just nere i blomsteraffären för att beställa blommor. "Vad ska det stå som hälsning?"  Störtskur av känslor. Hon hämtade en näsduk och sa att det räcker att jag bestämmer det på måndag när jag hämtar blommorna.

Jag vill inte hämta några blommor. Jag vill inte gå på begravning. Jag vill inte att det ska vara sant. Livet får inte göra så här.

Sant

"Det är en lyx att bli förstådd."

Ralph Waldo Emerson (1803-1882) amerikansk filosof

Unikhet

"Jag tror det är sant som de säger i Sahara, varje sandkorn har ett nummer" (Thåström)

Veterinärsjournal

Silent and grey

Vad är det som gör vissa dagar så in i vassen sega och långtråkiga? Och vad är det som gör att dessa dagar upplevs just så när man hektiska dagar inte önskar något hellre än dagar utan händelser. Den  paradoxen förblir för mig ett mysterium.

Idag är i alla fall en grå dag. Och jag tar mig inte för någonting. Egentligen skulle jag behöva landa. Känna efter. Men saken är nog den att jag inte riktigt orkar med det. När man är med om något jobbigt blir det så tydligt att livet inte ger utrymme för eftertanke och vila utan bara rusar på i sitt vanliga ekorrhjul. Tänker på livet som en tågresa. Att det nog bara är att hänga med. Men att man kanske kan försöka ta sig in i den tysta kupén då och då för att hinna komma ikapp. Kruxet just nu är att det är en himla massa resväskor jag måste hoppa över och kryssa mellan för att hitta till den kupén.

Kom att tänka på Morrissey's "Everyday is like Sunday. Everyday is silent and grey". Som tur är stämmer det inte in på varenda dag, men idag är det ganska mitt i prick.

Tidens framfart

Känner ni igen den där känslan av att vara malplacé? På besök i fel forum liksom? Den erfor vi tidigare ikväll. Var nere på Dansrotundan för att kolla på Stina när hon hade dansuppvisning. Massa föräldrar, mor- och farföräldrar och annat folk där. Och så vi. Shit, det var ju igår vi var studenter och låg i Lund. Vad hände egentligen?

Mina semesterplaner

Så här inför semestertider får man ofta frågan vad som planerats. Kolla in mumintrollet ovan. Just så vill jag ligga hela sommaren. Skönt tillbakalutad bland blommor och bara vara och njuta av lättjans sötma. Varför måste det alltid hända så storslagna grejer? Det är ofta i det lilla det verkligt stora finns.

Skytteltrafik

Leken är i full gång sedan tidig morgon. Kompisen Ebba har sovit över hos Stina. De vaknade i ottan. Stina är mamma och Ebba storasyster. Dockor är småsyskon. Dörrar öppnas och stängs i en evig skytteltrafik i takt  med lämning och hämtning av alla barn på dagis och fritids. Ytterdörren är extra kul att drämma igen, för att inte tala om bildörrarna. Det är ett kärt nöje nu, att låna bilnycklarna och låtsasköra.

Låg i min säng och tjuvlyssnade. När jag kommit till 50 dörrstängningar lade jag av räkningen. Veckans verkliga kommunikation mellan mig och barnen blir lekens manus. "Nej gumman, idag går det inte att leka för...". Det är nyttigt att höra sig själv genom andra...

Motorstopp

Jag är så håglös. Saknar energi. Saknar lust. Saknar kraft. Är det ett uttryck för sorg? Borde ta tillfället i akt och lära känna känslan. Var den känns. Hur den känns. Låta den få ta plats. Öva mig i medveten närvaro. Om jag blundar en stund kanske det går lättare?

Hallfönstret kontra verandan

Närvaro i möten är A och O. Men att inte läcka energi och känna sig urlakad efter ett möte är också A och O. Möten handlar således om att balansera närvaro med hushållning av energi. Det handlar om att stanna kvar i sitt hus och inte springa ut på verandan och vinka in alla. Så förklarade en klok kvinna det för mig en gång. Den liknelsen hjälper mig ibland. Vi närvarar bäst när vi stannar kvar inom oss själva, i vårt eget hus. Egentligen kanske man skulle kunna likna ett verandamöte med tvärdrag - energin blåser rakt igenom, åt båda riktningar. Ett sådant möte ger ju inte så mycket.

Stå och kika i hallfönstret alltså. Det är melodin. Tål att funderas på.

Informellt ledarskap

Fel om guldfisk

Det stämmer tydligen inte, det här med att guldfiskar har kort minne. Blev igår upplyst om experiment där fiskarna fått simma mot en liten apparat för att få mat. Apparaten togs bort och sattes dit först en vecka senare (de fick givetvis mat under tiden). Omedelbart simmade guldfiskarna mot apparaten.

Vem ska han nu identifiera sig med när minnet sviker?