Silent and grey

Vad är det som gör vissa dagar så in i vassen sega och långtråkiga? Och vad är det som gör att dessa dagar upplevs just så när man hektiska dagar inte önskar något hellre än dagar utan händelser. Den  paradoxen förblir för mig ett mysterium.

Idag är i alla fall en grå dag. Och jag tar mig inte för någonting. Egentligen skulle jag behöva landa. Känna efter. Men saken är nog den att jag inte riktigt orkar med det. När man är med om något jobbigt blir det så tydligt att livet inte ger utrymme för eftertanke och vila utan bara rusar på i sitt vanliga ekorrhjul. Tänker på livet som en tågresa. Att det nog bara är att hänga med. Men att man kanske kan försöka ta sig in i den tysta kupén då och då för att hinna komma ikapp. Kruxet just nu är att det är en himla massa resväskor jag måste hoppa över och kryssa mellan för att hitta till den kupén.

Kom att tänka på Morrissey's "Everyday is like Sunday. Everyday is silent and grey". Som tur är stämmer det inte in på varenda dag, men idag är det ganska mitt i prick.