Svårfångad mosaik

Jag använder skrivandet för att skildra en ögonblickskänsla. Vi är ju alla abstrakta mosaiker av tankar och känslor. Bara för att det känns på ett sätt idag, behöver det alls inte kännas så imorgon. Är som ett fotografi. Även om det sägs att kameran aldrig ljuger, tror jag inte att en stillbild rättvist kan skildra alla aspekter av en dynamisk värld. Just själva ögonblicket kan kameran säkert fånga, men den mångfacetterade mosaikplattan tror jag inte låter sig avbildas.

I början av sommaren var vi på Kolmården. Under den fantastiska delfinshowen blev jag tilldelad uppgiften att fotografera. När showen var slut slog det mig att kameran hade stulit närvaro från mig. Istället för att helt och hållet vara där och då och njuta av dessa fantastiska djurs intelligens, fokuserade jag på att ta det perfekta fotot. I min iver att föreviga stunden missade jag att närvara i den. Visst kan jag se på fotografiet hur delfinen hoppar högt i luften med en kaskad av vattendroppar runt sig, men känslan och hänförelsen, den minns jag inte. Mosaiken är inte komplett.

Vad är det jag tänker egentligen? Jo, att den abstrakta mosaiken är svår att avbilda såväl i ord som i bild. Den kräver närvaro för att göras rättvisa. Närvaro i stunden. I kontakt med alla våra sinnen. Orden och fotografierna hjälper oss däremot att minnas fragment. De blir som pusselbitar. Ja, så tror jag att det kan vara.

En liten tankevädring bara.

Vilse

Tiden går men jag trampar vatten. Kommer ingenstans i mina funderingar. Ibland känner jag mig som en sådan där uppoppande sak som finns på tivoli. En sådan som det tävlas om att få banka ned. Jag ser det framför mig; hur jag sticker upp huvudet genom olika hål men ideligen möts av en hammare som bestämt förpassar mig till ovissheten igen. Det märkliga är att den som oftast håller i hammaren är jag själv...