What a party!

Såg en så underbar reklamskylt i tunnelbanan. Den handlade om att antingen ställa upp som chaufför åt gamla människor när de skulle på tepartyn alternativt agera värd för ett teparty för de gamla. Hade jag bott i England hade jag anmält mig till båda tjänsterna omedelbart. Vilket underbart initiativ!

http://www.contact-the-elderly.org.uk/

Javisst ja!

Det var ju här jag skulle jobba! Hyste journalistdrömmar som gymnasiestudent, men kom inte in på journalistlinjen. "Varför tar du inte och läser ekonomi" sa en väns mamma. "Så kan du komplettera med journalistik sedan och ha fackkunskap i ämnet du skriver om". Ooops, den planen missade jag under resans gång...

Randigt minne

Jag har varit utan tankevädring några dagar. Oj vad det snurrar i skallen då! Massa trådar jag inte kunnat nysta i. Frustrerande. Skriver ned dem i takt med att de dyker upp på nytt.

När vi strosade genom storstaden fick jag frågan om jag mindes ett kvarter där vänner till oss bodde. Vi var där och hälsade på för många år sedan. Grejen är att jag inte minns. Eller jo, ett par detaljer som en stor läskig kolsvart spindel liksom några ansikten på en bjudning vi var på, men annars är allt en enda sörja av glömska. Gick och funderade på varför det är så. Varför är vissa delar av livet så vaga i minnet? Det har inget med tidsperspektivet att göra, finns många händelser ännu längre tillbaka som jag minns med skärpa. Nej, det måste bero på något annat. Är det de perioder då man varit lite på låtsas? Då man inte riktigt varit i sig själv, inte bottnat? Kanske. Eller har perioderna helt enkelt inte betytt något för en? Vet inte. Tåls att funderas på.

Dött lopp

Att häxor brändes på bål har man ju hört. Men vet ni vad som föregick bålet i dåtidens London? Om en kvinna misstänktes för att vara häxa knöt man fast hennes tummar med hennes stortår och slängde henne i Themsen. Sjönk hon var hon oskyldig. Sjönk hon inte var hon häxa och brändes på bål. Döden var alltså ett faktum oavsett - antingen drunknade man eller brändes man.

Värme

Den här bilden värmer mig så. Kan omöjligt titta på den utan att le. Tog den på en mysig liten restaurang i London. De mörkt röda chiliklasarna hängde lite varstans - från krokar i taket, över bardisken och i så gott som alla fönster. Hade mer än gärna tagit med mig några av dem hem liksom den sköna gröna lampan.

Längta inte bort nuet

Jul, jul strålande jul

Igår åkte vi upp till Småland för att fira jul. Kisspaus vid ett varuhus längs E22. Jag valde att stanna kvar i bilen. Erfor en smått ironisk känsla när ljudet av regndroppar mot vindrutan blandades med tonerna av White Christmas från glöggståndet vid varuhusets entré. Som att naturens krafter räckte mig lång näsa. Tio grader varmt och strilande regn. Ett faktum inga julsånger eller skrälla blinkande ljusslingor i världen kunde dölja.

Bästa klappen

 



Varje erbjudande får nyttjas tre gånger. Till min tjänst står Stina.

Flärd både fram och bak och därmed ur

Nytillskottet i min muggsamling. Jag älskar den! Mycket flärd och glamour. Den kan man ju inte annat än att njuta när man dricker ur.

Det stora i det enkla

Har ni liksom jag tänkt på att den mest intensiva lyckan ofta infinner sig under enkla förhållanden. Som att dra in doften av jasmin. Höra barnen skratta hejdlöst av förtjusning. Slå upp dörren till en ljuvlig sommardag. Känna vårsolens strålar värma mot kinden. Gunga högt och känna fartvinden. Leka kurragömma och känna hjärtat bulta av spänning. Krypa ned under ett gosigt duntäcke. Krama någon man tycker om. Njuta av en stunds självvald ensamhet. Bli masserad på ryggen. Kliad i håret. Le i samförstånd mot någon. Lyssna till berörande musik. Dansa ohämmat. I alla dessa till synes enkla ting gömmer sig den största tillfredsställelsen. En intensiv lycka. Det behöver inte vara märkvärdigare än så.

Morgonfrid i centrifugen

Som ekonom är december inte en fridefull månad. Tempot är mer än intensivt och plötsligt behöver alla hjälp med kalkyler, timbankar, avstämningar, verksamhetsplaner, analyser och budgetar. Det är stressigt såklart, men av slaget när man går upp på tå. Det är allt det andra, det runt omkring, som tillför den jobbiga stressen. Det går inte att både prestera i allt det ovan nämnda och samtidigt julfika, julluncha, träffas, tänka julklappar, hålla julfest etc. Den ekvationen får jag inte ihop. Men så här på morgonkvisten har jag funnit stunden att samla energi på. Mörkt ute, adventsstjärnorna sprider ett varmt sken, tända ljus lite varstans, frukostförberedelse (lussekatter obligatoriskt), frukost i soffan med familjen till Hedenhös, lappdragning från våra decembersockor. Mmm. Så visst finns det stunder av fridfullhet också i en ekonoms decembermånad. Dem får jag inte glömma bort.

Busigt

Klockan är över tre och jag skrotar fortfarande runt i pyjamas.

Storm

Vad svårt det är att sova när naturen för ett sådant oväsen.

Plysch och sammet

Bara en gång kvar på franskan nu. På lektionen i måndags talade vi om musik och konst. Det är underbart att lyssna till henne, Helène, när hon berättar. Jag njuter av varje ord. Hon förklarade en sång av Georges Brassens. En sång om att dela paraply. Om hur en äldre man, Georges själv, erbjuder en liten flicka skydd från ösregnet under hans paraply. Om hur han önskar att regnet blev till "un déluge", syndaflod, som varade i 40 dagar och 40 nätter - så underbart är det att gå gatan fram under samma paraply som den lilla flickan. Så härligt är det att tillsammans med henne lyssna till himlens vattensång på paraplytaket. Men snart är de framme vid flickans hus och efter ett glatt "merci" ser han henne försvinna och bli allt mindre och mindre. Vet inte om det var för att jag var extra känslig just då, men jag greps av ett sådant vackert vemod när hon berättade och när vi sedan lyssnade till sången.

När vi skulle beskriva olika paraplyn vi drog oss till minnes, kom vi osökt in på konst. Och då berättade Helène om en belgisk konstnär, Folon. Om ett underbart museum i utkanten av Bryssel dit hon skulle ta både sin man och sin vuxna dotter om hon bara hade råd. Folon hade ett alldeles eget sätt att uttrycka sig. En av korridorerna på museumet har sina väggar täckta av brev. På ena sidan brev från Folon till sin vän. På andra från vännen till Folon. Som att vandra genom två människors liv via utbytet av deras skrivna ord. En annan sal är full av speglar. Överallt speglar. Folon har en autistisk son som älskar det här rummet och det sägs att han uttryckt en önskan om att få bo i det.

Någonstans på franska rivieran, nära strandbrynet, står två statyer av Folon. Det är två människor som blickar ut över havet. De står så nära brynet att de försvinner vid flod. Och vid ebb avtäcks de lite i sänder för att till sist stå där och blicka ut över Medelhavet igen.

Sådana här mysiga saker får jag lära mig under franskkonversationen förutom själva språket i sig. Underbart. Som att för en stund komma in i en värld av plysch och sammet.

Bravo och självförverkligande

När jag har som mest att göra tar jag såklart på mig ännu mer. Ett utslag av min oförmåga till planering eller mitt svar på stress - när det ändå är en salig röra kan det lika gärna bli än rörigare - jag vet inte, hur som helst har jag haft två sidoprojekt i höst.

Ett pågår fortfarande, men vi nådde en milstolpe i fredags. Jag är rådgivare för ett gäng sistaårselever på gymnasiet som under läsåret ska starta och driva ett företag. Efter flera möten och mycket pådrivande, lämnade de stolta in en affärsplan till handledaren på  skolan i fredags. Check på den!

Det andra projektet handlar om en ridklubb som behövde redovisningshjälp. Jag gjorde deras bokslut förra året och fick nu frågan om jag, med kort varsel, kunde färdigställa ett halvårsbokslut eftersom de ville ansöka om LOK-stöd. Jag ångrade mitt löfte flera gånger om när jag satt med röran, men känslan jag erfor när säcken var ihopsydd var värd all frustration. Föreställer mig att det är som att gå i en labyrint och plötsligt finna vägen ut. Och härom dagen fick jag ett mail att de nu beviljats sitt stöd. Så ännu en check! Och två klappar till mig själv på axeln.

"Du får väl ersättning" fick jag som fråga. Den är helt ointressant för mig, det som är grejen är kicken jag får när jag lagt pusslet. I personlighetsanalysen, tillbaka till den alltså, var min klart dominerande drivkraft självförverkligande. Är nog just det jag uppnår här.

Decemerboost

Vi har en sockkalender i år. Fyra sockor på lina. Varje socka fylld med 24 styrkor. Sex av styrkorna har man fått skriva om sig själv. Stina drog just en sådan från sin egen socka igår; "snäll (inte farlig)".

Sagoland

Julmarknaden har invigts på torget utanför vårt kontor. Bland granar och renar springer förtjusta barn, bortglömd är verkligheten runt omkring. Härligt att ha förmågan att kunna närvara så med alla sina sinnen. Barn är våra mästare i den konsten.