Krokimålning

Under gymnasietiden satt jag ofta barnvakt åt en liten pojke. Hans mamma var barnbarn till poeten och författaren Erik Axel Karlfeldt.
När jag av litteraturläraren fick i uppdrag att gestalta någon av de berömda svenska poeterna, föll sig valet naturligt på Karlfeldt. Jag bad Mika berätta om sin morfar. Hjälpt av både släktskap och journalistutbildning, gestaltade hon ett porträtt som var så levande. Ett naket och ärligt porträtt, så mycket rikare än det litteraturböckerna och uppslagsverken kunde måla. Hon hjälpte mig också att analysera och tolka ett par av hans dikter. Följande vackra rader kan jag fortfarande utantill:
”Dina ögon äro eldar och min själ är beck och kåda. Vänd dig från mig förrän jag tändes som en mila innantill. En fiol jag är med världens alla visor i sin låda. Du kan bringa den att spela, hur du vill och vad du vill”.
Jag, som annars gjorde allt för att slippa stå framför klasskamraterna och prata, presenterade Erik Axel Karlfeldt med stolthet. Läste hans dikter med inlevelse. Mika och jag hade åstadkommit en duett; hon stod för manuset, för den nakna skildringen, och jag var skådespelaren som presenterade verket. Som avtäckte målningen.

Avslappningsövning

"Kom ihåg att undvika att göra närvaro i nuet till ännu en prestation. Det är ju meningen att närvaron i nuet ska få dig att slappna av, så låt det vara lättsamt och kom ihåg att slappna av under tiden. Ju mer du slappnar av, desto lättare landar du i närvaro. Nuet är alltid där DU är!"

Dessa kloka rader fick jag av en god vän och meditationsfrände. Emellanåt blir min iver att tillvarata stunden till en prestation. Jag vill så gärna njuta och känna glädje att det blir till en stress inombords. Ibland tenderar jag att sammanväxla nuet med krav på att känna lycka och nöjdhet. Så behöver det ju inte alls vara. Att vara närvarande innebär att välkomna allt precis som det är, inte som jag önskar att det vore eller som det borde vara. Det är helt ok att närvara i stress. Att närvara i tristess. I sorg. I vemod. I lättja. Och i glädje. Att slappna av, däri ligger kanske svaret?

Lite dårskap?

”En skräckfilm har större genomslagskraft i allmän befolkning än en vetenskaplig dokumentation”.

Detta läste jag i ett lektionsmaterial inom psykologi. Visst är det obehagligt? Att vi är så mottagliga för viss typ av information. Utan kritisk hållning. Och det omvända, att vi är så skeptiska, frånvända, annan information. Mer vetenskaplig sådan.

”It takes a fool to remain sane”. Är det så? "Fool" i betydelsen annorlunda. En motströmmare. En utbrytare från den allmänna befolkningsströmmen. Kanske.

Insnöade

Snöstorm. Sitter inne och tittar ut på allt det vita. Ser hur snön yr och lägger sig i höga vallar. Blir svårt att ta sig till jobbet imorgon. Mysigt. Det är härligt med sådana här avbrott i ekorrhjulet. Som att plötsligt fira fest mitt i vardagen.

På tal om olika världar; sorgeinferno i Haiti och jag skriver om en mysig snöstorm...

Sorgeinferno

Haiti. En bild har etsat sig fast hos mig. En pappa som bär sin döda dotter över axeln. Som en säck potatis. Hans ansiktsuttryck röjer inte några känslor. Han bara går. Sammanbitet. Bakom honom kommer syskonen. Den ena systern skriker ut sin sorg. I texten står det att barnen plundrade för att få mat. Att soldater sköt varningsskott. Att ett av skotten träffade flickan i huvudet. Att pappan hämtades och ombads bära hem sin döda dotter.

Jag ser honom gå där. Med sorgen inom sig. Att något skulle hända något av mina barn är en tanke så fruktansvärd att jag inte ens vill tänka den. Föräldrarna på Haiti känner förstås likadant. Barnen där är lika älskade. Lika värdefulla.

Det finns så mycket tragik runt om i världen och här hemma går livet sin gilla gång. Jag kan inte låta bli att undra om det finns någon övre makt som styr och rår över allt detta. Som låter somliga drabbas och andra förskonas. På vilka grunder i så fall? Vad tror ni?