Stanna-upp-rader

"Det var vilsamt att vara ingen ett ögonblick."

"Brottet är alltid ett straff i sig själv."

Från boken jag läser, Darling River. Tycker inte om den men läser ändå. Och ibland stöter jag på meningar, som de ovan, som jag stannar upp vid och läser om. 

Trygghet $

Pengar tryggar nerverna. Rätt bra uttryckt av en kvinna jag pratade med idag. "Jag har inspirerats av Ingmar Bergman", sade hon. Han menade att pengar inte är så viktigt men att de ger nerverna ro.

Fin dikt

Spännande

Ibland säger han att jag bör ge ut en bok med mina tankevädringar. Borde jag kanske det? En fundering jag får när han säger så. 🧚‍♀️

Ordkunskap

Detta gäller tills det vederlagts.

Om vederlägga betyder motbevisa (från Språket på P1) borde ovan mening vara språkligt korrekt. 

Högskoleprovet består av två delar, en matematisk och en språklig. Jag har hört att ungdomarna finner den senare väldigt svår. En konsekvens av mindre läsande? 

Robin ❤️

De skulle åka till Himmelstorp. Gå en promenad där vi brukade gå med vår hund. "En Robin-nostalgisk tur i skogen". Och gråten trängde upp i halsen på mig. Jag grät nog inte klart som liten. 🐶

Tacksamhet

Morgonjogg med A i lugnt tempo förenligt med samtal. Tvagning i havet som för första gången i år bjöd på morgondopp med sommaraning. Frukost i solen med smoothie, fil och jordgubbar, rostade mackor med ost och rabarbermarmelad, juice och kaffe. Om dagen plötsligt tog slut redan nu, hade det inte gjort något för det lilla som hunnit vara har varit helt perfekt. 🙏

Lyckostund

Jag känner en intensiv lycka när kroppen klyver vattenytan. Mmm. 

Liten tidsresa bakåt

Det händer att jag gör sällskap med skolbarn en bit på cykelvägen. Härom dagen var det med Talia, ett av grannbarnen som går i andra klass. Hon berättade att hon skriver berättelser, att hon älskar det. Nu skrev hon om en hund som var tjuv. Stal diamanter och smycken. Idag cyklade jag med en annan flicka, också hon gick i andra klass. Och hon älskade matte. Räknade redan i treans bok. Fröken Maria hade inget facit till den boken dock, så hon fick rätta själv. 

Jag får så mycket energi av dessa korta möten. Det gör mig så gott att bekräfta barnen, att se dem och lyfta dem. Varför? Är det mitt lilla jag jag indirekt tar hand om? Ofta slutar mina tankelabyrinter i min lågstadielärare. Jag tyckte inte om henne. Hon såg inte mig, bekräftade inte mig och lyfte inte mig. Är det därför?

Morgon 🙏

Jag älskar morgonen. Hur den tänjer ut sig och lovar, för att låna en poets ord. Har varit nere vid bryggan och badat. Nu är det riktigt skönt i vattnet. Så skönt att vi kan tvåla in oss och ta några simtag utan att det isar i fötterna. Underbart. Efter en god frukost har jag fastnat i ett par spännande ruzzlematcher. Ser på klockan att det är hög tid att göra mig redo för en arbetsdag, men det är som om jag vore magnetiskt fast i morgonstunden - vill bara dröja mig kvar i den.

Skön sololunch i sol

Njutit en sen lunch på en parkbänk i den lummiga stadskyrkogården. Sallad med tonfisk, fetaost, bönor och pasta toppad med åtminstone en halv kruka koriander. Jag fullkomligen älskar den kryddan. 🍀

Magnet

Gulkantad cykelväg

Dottern övade låtar på oss igår inför ett prov i musik. En av låtarna var Born to Run. Den nynnade jag på cyklandes till jobbet i morse. "Tramps like us, baby we were born to run" - ja, tänk om vi bara kunde springa ut i allt det här gula. Luffa istället för att jobba. Soligt och lyckligt.

En liten blomma

Har köpt en liten doftpelargon. Något litet som ger stor mysfaktor. Och vårgrönskan som hälsar på utifrån på det. Mmm. 

Samförstånd

"Tjenare, alla monsterdiggare". Kommer ni ihåg Elaka Arne? Klasse Möllberg som lärde ut lite "elakare" bus. En kollega inledde en inbjudan just så igår. Och jag fnissade och en annan kollega likaså. Den tredje, några år yngre, fattade ingenting. Det stora och betydelsefulla i gemensamma referenser slog mig. Att skratta och fnissa åt samma saker. Ha gemensamma referenspunkter. Jag har skrivit om det tidigare i något sammanhang, men nu vill jag plita ned det igen. Minns när jag pratade med min farmor i slutet av hennes liv. Hon berättade att många av hennes vänner hade gått bort och att det släckte lite av hennes livsglädje. Om än vi andra fanns och var viktiga, tillhörde vi andra generationer. Generationer med helt andra referenser och annat samförstånd. Hon saknade den där igenkänningsfaktorn som funnits mellan henne och hennes jämnåriga. Delat samförstånd är dubbelt värt liksom.

Det kändes härligt att fnissa åt monsterdiggarna tillsammans igår, att vara den enda som hajade hade känts lite ensamt.

Tack för att jag fått låna er en stund för att filosofera ihop, värdefullt för mig.