Levande charader

Jag höll tal för en barndomsvän i helgen. Om hennes tidslinje. Senare på kvällen fick jag en kalldusch. Slog mig att jag inte går som en röd tråd genom min linje såsom min vän gjorde genom sin. Jag känner mig vag. Diffus. Vem är jag? Rädslan att någon ska presentera min tidslinje tog grepp om mig. Att se och höra alla prata och förenas kring min linje, men att jag inte känner igen mig i beskrivningen. Att jag har förmedlat en person som inte överensstämmer med den jag är. Vem är jag då? Jag vet inte riktigt, är nog det som utgör kallduschen.

Vad var det hon sjöng, Arja Saijonmaa, "vem är du, vem är jag? Levande charader."

Bosse Bus har varit i farten...

Bosse, det är inte säkert att det hjälper att man är söt när man biter sönder min strömsladd. Himla tur att det inte var husses...

Tonsatt poesi

Poesi, finns det någon marknad för det egentligen? Tonsatt poesi däremot, det tror jag säljer som smör. Ta till exempel Melissa Horn. Hennes texter är som den ljuvaste poesi, blunda en stund och lyssna. Underbart.

Vita hatten

Vi har fått en bok via jobbet att läsa inför den stundande konferensresan. En bok om hattekniken vid förhandlingar och möten. Jag ska inte gå in närmare på den tekniken just nu, men en av hattarna, den vita, har mycket gemensamt med en av hörnstenarna inom mindfulness - nämligen den att betrakta. Betrakta utan att döma och värdera.

Författaren till hattboken beskriver den vita hatten som att tömma sina byxfickor och lägga upp fynden framför sig. Bara lägga upp dem så att de syns, inte kommentera eller värdera dem.

Jag tycker om när jag känner igen mindfulness i min arbetsvardag. Lite mjukis och blom i en annars rätt fyrkantig glaslåda.

Just det

Jag längtar efter mig själv igen. Känns lite som om jag tappat fotfästet. Det var länge sedan jag aktivt arbetade med mindfulness. Tycker jag försöker ta det med mig in i vardagen då och då, men kanske att jag behöver ta ett medvetet tag på den fronten.

Ikväll hoppade jag hopprep med barnen. Två vevade och så turades vi om att hoppa. Alfabetet var det som gällde, och på den bokstav vi missade fick vi önska något. Därefter var det dags att hoppa ramsan "Mamma, mamma får jag en ..., svara mig ärligt ja eller nej - ja, nej, ja, nej" etc. Att se barnens glädje när de hoppade fick mig att hisna. Sitter här och ler stort också när jag skriver om det. Det var inte bara deras ögon som glittrade, hela de lyste. Sådana till synes enkla saker skänker mig balans. Det är sådant jag måste ägna mig mer åt.

Nu. Leva i nuet. Känna. Inte bara tänka och göra. Känna och uppleva med alla sinnen. Just det, där finns balansen.

Stuck in between

På radion i morse var det någon, Ylva hette hon, som ringde in och skulle vara med i en tävling. Motståndare i tävlingen söktes och radiohallån sa ett nummer som alla intresserade skulle ringa, 040-12..57. "Ylva, en test, kan du upprepa numret?". Jag försökte hinna före, kom mycket väl ihåg 040-12 och så då sista siffrorna 57, men de två i mitten var suddiga. Även Ylva tvekade på just de två siffrorna. Jag kunde inte låta bli att ägna mig åt en parallellfundering; fenomenet mellanbarn. Är det så att ettan och trean sticker ut medan tvåan, mellanbarnet, hamnar lite i skymundan? Ja, jag är ett mellanbarn...

En lisa

Det finns inget ljuvligare sätt att starta dagen än att morgonbada. Har just hängt badkläderna och handduken på tork, och ska nu duka fram frukosten. Mmm, det blir en bra dag idag.

Kräftfiske

Kring fem på eftermiddagen är det dags att ro ut på sjön och strategiskt placera ut burarna. De erfarna vet var chansen till fångst är störst. Ute vid stora stenen, runt udden, inne vid vasskanten. Detta året verkade också bryggan vara ett populärt tillhåll. En tjuvstart på vittjningen resulterade i tre kräftor bara efter någon timme. Annars vittjas burarna en första gång vid niotiden. Spänningen är stor när båtarna ror ut, allt är tyst förutom årtagens framfart över vattnet. Pannlampor och ficklampor lyser upp den annars mörka kvällen. Nästa vittjning sker kring midnatt. Och den sista i gryningen. Kräftfiske, en tradition att värna om.

Sjukhusclown

Var på sjukhuset med min dotter igår. Inget allvarligt, mest en rutingrej. När vi promenerade tillbaka till bilen mötte vi sjukhusclownerna. De som får de sjuka barnen, och säkert också de sjuka vuxna, att skratta och le och för en stund glömma smärtan. Åh vad jag kände för att byta jobb just då och bli en clown jag med! Plötsligt kändes jobbet som ekonom ganska meningslöst.

Så mitt i prick!

"Ibland vill jag trycka på stopp och gå runt och göra allt som jag inte har tid med."

Från Postissidan i lördagens Sydsvenskan

Logik på längden och tvären

Hisslogiken har jag svårt för. Knapparnas logik menar jag då. Ska jag trycka på den riktning dit jag vill att hissen ska åka för att häma mig, eller ska jag trycka riktning för dit jag vill att hissen ska åka när jag blivit passagerare? Båda resonemangen är logiska tycker jag. Kontentan blir i alla fall att jag trycker i båda riktningar varpå jag säkerligen fördröjer hela processen. Så sa i alla fall hissreparatören som jag träffade på i morse.

Men vet ni, just sådana här små vardagsdilemman gör att livet blir lite mer spännande. Allt är möjligt liksom. Och det här med hisslogik, det är bara en grej av många. Jag kanske inviger er i fler vad det lider.

Ord att spara

"Saken var den att Mrs O. inte var en enda person utan många, och man visste inte från den ena stunden till den andra vem av dem som skulle dyka upp. Denna pluralitet gav rummet en atmosfär av förväntan..."

Ett utdrag ur boken jag läser nu, Ögonbindeln av Siri Hustvedt. Tycker om formuleringen och känner att det är ord jag vill spara.

Uppmaning

Glöm inte att det är av yttersta vikt att inte kraschlanda in i vardagen efter semestern! Fortsätt med andra ord att bada, grilla, gå barfota, bära shorts, vina, spela kubb och andra trevligheter som hör ledigheten till = en uppmaning!

Mammafunderingar

Vi har kollat på gamla filmer ikväll. Filmer från när barnen var små. Fredagsmys kring minnen med ostbågar och chips. Mysigt. Ibland fick jag dock känslan av att kolla på någon annans familjelycka. Jag kan inte riktigt minnas hur det var. Att det faktiskt handlar om mig och de mina. Har jag verkligen varit mamma till sådana småttingar? Och hur var det egentligen? Känner ni också så? Hoppas svaret är ja. Blir annars lite rädd att avsaknaden av fullt igenkännande vittnar om att jag inte var där och då när det begav sig, men kanske är det istället så att då var då och nu är nu. Hänger ni med? Fredagsfunderingar från en mamma som väntar på att pappan ska ha läst klart godnattsagan så att hon kan gå upp och pussa sina barn godnatt.

Vattenhål

Jag letade efter ett ord härom dagen. "Min källa" skrev jag om havet. Kändes lite futtigt som ord, källa. Livsbrunn, energigivare - fann inget som tillräckligt matchade det jag kände. Men nu lyssnar jag på en sommarpratare som använder sig av ordet "vattenhål". Kanske var det ordet jag sökte. Vattenhål. Havet är ett sådant för mig.

Krusbär

Vi har cyklat på Bornholm några dagar. Uanför flera av trädgårdsgrindarna stod små bord med frukt och bär till försäljning. En liten lapp förtäljde priset per påse och i ena hörnet stod en liten plastburk där köpglada kunde lägga sina slantar. Mysigt sätt att dela med sig av trädgårdens överflöd.

Vid ett av borden såldes påsar med krusbär. Fick mig att tänka på Robin, familjens hund när jag var liten. Han älskade krusbär men fick så ont i nosen av bärbuskarnas taggar. Matte fick varsamt ta bort dem med en pincett och han tyckte inte alls om proceduren. Man kunde ju tro att Pavlovs slutsats kring orsak och verkan skulle minska suget efter bären - "visst, det är gott med krusbär men aj, det gör så ont på nosen så jag låter bli". Men icke då, knappt hade matte fått ut taggarna förrän Robin skyndade bort till krusbärsbuskarna igen. Och igen. Och igen.