Fladdriga Please

Jag upplever att jag ofta fladdrar iväg från mig själv. Siktet inställt på att behaga och passa in, inte grundad i mig själv. Vi samtalade om det på kroppsterapin. Gjorde en lek där "fladdret" flyttades ut från mig. Vi var överens om att fladdret är en hon och jag tror jag ska döpa henne till Please. När jag betraktade henne från där jag satt (hon symboliserades av ett litet timglas i fönstret bredvid) såg jag på henne med ömhet. Please är inte elak, men hon tar energi från mig. Hon är en inövad överlevnadsstrategi som jag blivit väldigt bra på och som går ut på att passa in. Inte hamna utanför flocken. Hon dyker till exempel upp när jag är osäker. Min uppgift nu är att notera när hon gör mig sällskap och om möjligt, låta henne ta mindre plats. Ett verktyg för detta är att checka in. En så enkel sak som att sitta ordentligt i en stol. Känna mina sittben mot stolsdynan. Jag tar kommando över stolen, inte den över mig. Fötterna i golvet. Använda stortå, lilltå, hela fotsulan - prova mig fram. Känna hur mina gränser flyttas när jag sätter tyngden på fotens olika delar. Låta mina fingertoppar mötas. Allt för att centrera mig. Vill tänka att jag är som ett träd som behöver känna mitt rotsystem och min stam. Inte bara vindfladdra högst upp i trädkronans löv. Det är så svajigt där uppe och det tar kraft att hålla i sig.

Naturen är bjussig

Det är lyx att bo med det här inpå knuten. Och det är lyx att september bjuder på sådana här morgonstunder. 

Franska och soligt på stranden

Vi bjuds på högsommarvärme. Efter jobbet cyklade jag ned till stranden med bok, sudoku, kaffetermos och kanelbulle. Det är något visst med att ligga raklång på ett badlakan, soltorka från badet, höra vågskvalp och sorl runt omkring och gräva med händerna i den varma sanden. Bredvid mig låg en fransk familj. Mamman sade till sina barn att eftersom alla i Sverige pratar engelska, vore det bättre att tala franska med varandra. Lite busigt att just jag låg bredvid som förstod trots språkskiftet, kunde såklart inte låta bli att tjuvlyssna lite. Det tycks mig som de flesta fransyskor har samma personlighet och stil. Detta då de låter likadant. Intonationen, fraserna, drivet. Den här mamman påminde mig till exempel väldigt mycket om min gamla kollega Gaelle.

Kaos ger oas

Under senaste Spanarna diskuterades hur tider av kaos och förhinder kan väcka kreativiteten och nyfikenheten. Som exempel togs hur vi under pandemin blev lösningsfokuserade och uppfann sätt att mötas utanför de gängse. I vår trädgård råder det just nu minst sagt kaos med New York liknande trappställningar längs fasaden och lådor med diverse stålrör både här och där. Det ska sättas upp solceller, men en försening på minst två veckor har aviserats. Hela altanen är blockerad och altanbordet står på gräset intryckt mot ena tomtgränsen. Just i den gränsen har vi en frodande murgröna och kaprifol som klättrar så glatt över ett plank. Här satt vi och åt middag igår, fransk sittning med blicken in mot det här gröna klätterhavet. Varför låter vi inte altanen fortsätta också här? Den tanken dök upp i mitt huvud. Så nu har vi ett projekt, antingen till hösten eller till våren, att ta bort en rabatt och förlänga nuvarande altan i vinkel längs med hela planket för att, nere vid häcken, avslutas med ett par odlingslådor. Tack vare rådande trädgårdkaos kommer alltså en framtida trädgårdsoas att skapas. Tjolahopp!

Fait accompli

Nu är min vecko-run-streak gjord och den kröntes med ett härligt morgondopp, heja mig!

Disciplin

Jag kör en halvmara på en vecka för att komma igång och få lite lust och tilltro till mig själv i löparspåren. Det kommer att bli längre än ett halvt maraton, rundan jag idag sprungit för femte morgonen i rad är nämligen 4 km. Är mallig och vill föreviga. När det kommer till sådana här projekt är jag disciplinen själv, skulle inte falla mig in att hoppa över en dag. 

Leda

En vecka sedan jag reflekterade över en inombordslig lyckokänsla. Den är alltjämt där, men kortare stunder och inte när jag är på jobbet. Jag får som svart på vitt att den här arbetsplatsen inte är för mig. Eller rättare sagt min roll och de arbetsuppgifter som är mig ålagda. Det är för lite att göra. Jag är klar med min lista på nolltid. Sedan sitter jag där och väntar på att klockan ska bli tillräckligt mycket för att jag med gott samvete ska kunna gå hem. Allt detta medan andra har massvis att göra. Hade det funnits en crash course i extraktion av plasma hade jag gått den bums och hjälpt till i labbet.

Frågan är vad leda gör med en? Jag spanade ju en gång om att just leda kanske var anledningen till dinosaurernas fall...