Upp och ned eller ned och upp? Det är frågan.

Allt oftare funderar jag på pyramidens början och slut, vem är det som säger att det är bättre ju högre upp man kommer? Tänk om vinstlotten egentligen finns i botten och att det är en upp- och nedvänd pyramid som är det naturliga? Spännande tanke. 

Pyramidfunderingen kommer sig av flera anledningar. Till exempel av en spännande föreläsning som hölls på min förra arbetsplats för några år sedan. Vi hade bjudit in en forskare från Lunds Universitet, hans hemvist var inom medicin. Närmare bestämt hjärnans område och den myriad av kopplingar och nätverk som finns bland den "högststående" arten människans hjärnceller. Var just det som belystes - hur mycket mer komplext vårt nätverk är i jämförelse med andra arters. Och att detta är en styrka och en förutsättning för vår särförmåga till kognition och att koppla samman orsak och verkan. En av bilderna i presentationen visade hjärnans storlek på ett urval av arter, bland annat kattens och människans. Katten med en liten hjärna och alls inte lika komplex och eminent som vår. Utan att det sades rakt ut, var det uppenbart att det någonstans ändå var en tävling och att människan stod som vinnare. Överst på pallen eller, om du så vill, i toppen av pyramiden. Redan där och då blev jag skeptisk. Som kattägare har jag många gånger känt mig underlägsen deras förmåga till närvaro, njutning och självklarhet. Vem är det som säger att inte de egenskaperna är "the fittest" för att referera till Darwin. Inom mindfulness och buddhism finns det en guru som sägs ha sagt "jag har haft många mästare, alla har varit katter". Spännande om artpyramiden skulle vändas upp och ned. Vi kanske borde vara lite mer ödmjuka, vi människor? Zooma ut och se oss lite sådär från ovan. Kanske kan det perspektivet ge insikter? 

Ett annat exempel som sätter artpyramidens form i gungning möttes jag av i morse på min promenad. Jag gick förbi ett fält där det hölls stor fågelkonferens. Det var ett himla kacklande, men mitt öra uppfattade ändå en positiv samklang som tycks mig fattas inom den egna arten. Vad säger det om oss? Är vi verkligen så överlägsna med våra fantastiska nervbanor och stora hjärnor? Eller är det enkla det bästa? Ignorance bliss?

Pyramidtänket fungerar också inom arten. Vem är det som bestämmer att en viss klick tillhör toppen? Tänk om allt vändes upp och ned, vad skulle hända då? Kommer osökt att tänka på en favoritskiva från när jag var liten, "tänk om stora vore små, hur tror ni det skulle vara då, tänk om stora vore små".

Ruben Östlund är lite inne på samma tema i sin film Triangle of Sadness. I kaos omkullvälts makthierarkin och andra färdigheter och förmågor än de gängse blir hårdvara. Spännande.

När jag delar sådana här funderingar med min man tipsar han om att läsa Liftarens guide till galaxen. Det kanske får bli mitt nästa projekt.

Helgen spelar revy i drömmen

Jag drömde roligt inatt. Måste ha varit alldeles innan jag vaknade eftersom jag minns det så tydligt. 

Vi, jag vet inte vem mer än jag det var, hade varit på något jippo som nu var slut. Röda sammetsstolar längs väggarna och jag var på väg mot utgången. Då ligger det en liten dam, iklädd röd klänning, tvärs över gången med fötterna under stolen. Hon kom inte upp, eller rättare sagt "jag kan inte vända på mig". Jag tog mjukt tag i hennes armar och drog försiktigt ut henne samtidigt som jag kollade att hennes fötter inte fastnade under stolen. Väl framdragen drog jag upp henne på fötterna. Lätt som en fjäder var hon, ja hela hon var väldigt petite. 

En bit bort stod hennes sällskap, en skäggig cool man med ciggen i mungipan. Damen var lite vinglig så jag höll i henne och ledde henne mot mannen. "Jag är bara lite nervös" kvittrade hon. Han tog henne glatt om livet och svängde upp henne i en cykelbarnstol. Cykeln hade jag inte lagt märke till innan. Där satt hon nu, ordentligt fastkilad med benen högt uppdragna. Jag blev lite impad och tänkte "coolt sätt för en tant att röra sig i den här trafiktäta huvudstaden". Mannen fortfarande cool med ciggen alltjämt i mungipan. Jag tänkte att om jag var utbytesstudent här och skulle bo hos en familj, då hade det varit roligt att få bo hos just dem. Där var drömmen slut.

Hjärnan alltså. Den pyttelilla damen var såklart min ganska kortväxta svägerska som jag tillbringade helgen med i just huvudstaden. Vi var på teater med röda sammetsstolar i lördagskväll. Och säkert såg jag en förbicyklande förälder med ett barn där bak och tyckte det minde om mysiga tider. Och visst diskuterade vi ungdomarnas framtidsplaner och visst var det utlandsstudier någonstans bland dem. Och på tågresan hem gruvade jag mig över hur jag skulle få ned min shoppingtunga kabinväska från hyllan, något som gick förvånansvärt lätt väl vid ändhållplatsen. Den skäggige coole mannen kommer sig nog antingen av en bild jag såg i foajén på Jakob Eklund, skäggig och lite coolt rough, eller av en instagrambild som dök upp på en skäggstubbig Peter Jöback.

Tankevädring från ett tåg

Nog är vi vanedjur. Jag hade vant mig vid att ha min son i andra änden av landet, men så kom han hem över julledigheten och det var så mysigt att vara tillsammans så nu har jag vant mig av vid att han inte är hemma. Längtar efter honom nu när han är tillbaka i sin vardag. Jag känner vemodet av att tiden gått fort och att han nu är stor och klarar sig själv och lever ett liv långt ifrån oss. Självklart är jag stolt och glad för hans skull, men just nu är det vemodskänslan som skriker högst och får min uppmärksamhet.

I det här känsloläget ägnar jag mig gärna åt nostalgi och reflektioner. Jag sitter nu på tåget till huvudstaden och i morse drog jag min rullväska ned till busshållplatsen. Väskan dånade över trottoarens asfalt. Som liten, eller ung, hade jag skämts. Inte nu. Min yngre version tyckte också det var pinsamt, skämmigt som man sade, att stå ensam och vänta på en buss. Nu känns det alls inte så längre. Vissa sådana här saker, att man inte längre bryr sig, är sköna. Men vissa, om det obrydda kommer från att man är lite blasé, är egentligen lite småsorgliga. Tänker till exempel på kläder och utseende. Jag bryr mig mindre nu då jag tänker att det ändå inte är någon som lägger märke till mig. Är inte det att förminska sig själv? 

Jag behöver mer av kultur i mitt liv nu. Det känner jag starkt. Musik, böcker, dikter - sådant som får mig att känna. Och mer utomhusvistelse. I morse gick jag en lång promenad och det var så njutbart att känna vindens kyla mot mitt ansikte. Jag behöver också lite glamour i form av något nytt och färgglatt som lyfter mig. Vemod kräver att få lyssnas till och bli omhändertaget. Det är det jag behöver nu, ta hand om mig själv, vaddera mig i egenkärlek och göra sådant som balsamerar min själ. Vilken tur att jag ska till huvudstaden där både shopping, strosande och teater väntar. 

Självsamhet

Självsamhet, vald ensamhet. Njutbar sådan. Just det har jag varit i under den här helgen. Gårdagen ägnades åt städning. Slängde mycket. Torkade ur. Tvättade kuddöverdrag och hängde ut plädar. Idag har det varit så vilsamt att bara finnas i allt det väldoftande och välstädade. Har hunnit med att vara ute mycket också. Både sprungit och gått. Ätit gott och läst. Först poesi och sedan en lite läskigare variant. Och nu har jag sytt ihop handledsvärmare, som jag först stickade, till mina frusna kollegor. Pysslat om och kelat med mina katter har jag också hunnit med. Självsamhet, smaka på det, mmm.

Målbild 2025

Dikten är från Korsdragspoesi. Hela boken är underbar. Som balsam för själen.

Senjulen

Sensommaren, jag tycker om den perioden. Lugnare, färre förväntningar, mindre pockande än sin föregångare. Senjulen, jag tycker om den med. Jag har inte tröttnat på julgranen än. Inte tröttnat på lata frukoststunder i soffan. Inte heller tröttnat på ledigheten. Men man brukar ju säga att partyt ska lämnas när det är som roligast, så kanske är det bra att återgå till vardagen medan julbreaket fortfarande känns härligt. 

Lockande kryp-in

Jag har börjat följa en adress som lägger upp bilder på bokhyllor. Underbara bilder med inbjudande miljöer. Eftersom internets sökmotorer är så duktiga, blir jag nu bombarderad med andra mysiga inredningsbilder. Denna är en av dem. Jag, som alltid gillat små utrymmen, älskar den här kryp-in-hörnan. Tur för mig att den inte finns i mitt hem, hade så varit fallet hade jag inte kommit iväg till jobbet idag.