Städande vindar

 "Hösten städar sig själv med vindar", från en dikt av Harry Martinson. Något att tänka på när höststormarna drar in, det är bara naturen som storstädar.

Jupe ju!

Igår hittade jag en så fin kjol. Skinnimitation, bourdeauxfärgad, A-linjeformad och med fickor. Tänk att jag kan bli så lycklig av ett klädesplagg! 

I morse lyssnade jag till fredagens avsnitt av Spanarna där det bland annat talades om ordet "ju". Finns en bok av Olle Josephson som heter just "ju" och som jag nu blivit sugen på att läsa. Också detta gör mig lycklig!

Kjol + ju + en touch av franska = Jupe ju! Nästan som jippie :)

Stilig och plötsligt lite längre

Nyss fick jag en komplimang att jag var så fin i mina högmidjade svarta byxor med istoppad klarröd blus. Var från jobbets snyggaste tjej som fyller 30 nästa år. Jag blev riktigt glad och ett par centimeter längre på kuppen. Smicker kan vara väldigt välgörande, åtminstone när det känns ärligt och från någon man respekterar inom området.

Pensionsärspallare

Vi har sett ett äldre kinesiskt par i gatan vid några tillfällen. Kanske är de och hälsar på någon. Jag kom just hem och såg dem palla äpplen från vårt träd. Farbroderns käpp tjänstgjorde som verktyg. Jag blev lycklig inombords.

Fladdriga Please

Jag upplever ofta att jag fladdrar iväg från mig själv. Siktet inställt på att behaga och passa in, inte grundad i mig själv. Vi samtalade om det på kroppsterapin. Gjorde en lek där "fladdret" flyttades ut från mig. Vi var överens om att fladdret är en hon och jag tror jag ska döpa henne till Please. När jag betraktade henne från där jag satt (hon symboliserades av ett litet timglas i fönstret bredvid) såg jag på henne med ömhet. Please är inte elak, men hon tar energi från mig. Hon är en inövad överlevnadsstrategi som jag blivit väldigt bra på och som går ut på att passa in. Inte hamna utanför flocken. Hon dyker till exempel upp när jag är osäker. Min uppgift nu är att notera när hon gör mig sällskap och om möjligt, låta henne ta mindre plats. Ett verktyg för detta är att checka in. En så enkel sak som att sitta ordentligt i en stol. Känna mina sittben mot stolsdynan. Jag tar kommando över stolen, inte den över mig. Fötterna i golvet. Använda stortå, lilltå, hela fotsulan - prova mig fram. Känna hur mina gränser flyttas när jag sätter tyngden på fotens olika delar. Låta mina fingertoppar mötas. Allt för att centrera mig. Vill tänka att jag är som ett träd som behöver känna mitt rotsystem och min stam. Inte bara vindfladdra högst upp i trädkronans löv. Det är så svajigt där uppe och det tar kraft att hålla i sig.

Naturen är bjussig

Det är lyx att bo med det här inpå knuten. Och det är lyx att september bjuder på sådana här morgonstunder. 

Franska och soligt på stranden

Vi bjuds på högsommarvärme. Efter jobbet cyklade jag ned till stranden med bok, sudoku, kaffetermos och kanelbulle. Det är något visst med att ligga raklång på ett badlakan, soltorka från badet, höra vågskvalp och sorl runt omkring och gräva med händerna i den varma sanden. Bredvid mig låg en fransk familj. Mamman sade till sina barn att eftersom alla i Sverige pratar engelska, vore det bättre att tala franska med varandra. Lite busigt att just jag låg bredvid som förstod trots språkskiftet, kunde såklart inte låta bli att tjuvlyssna lite. Det tycks mig som de flesta fransyskor har samma personlighet och stil. Detta då de låter likadant. Intonationen, fraserna, drivet. Den här mamman påminde mig till exempel väldigt mycket om min gamla kollega Gaelle.