Reflektion kring mättnad

Ibland får jag för mycket av familjefaktorn. För mycket av det goda. I sådana stunder vill jag bara vara själv. Inte ha röster runt mig, inte bli tilltalad eller tillfrågad, och inte känna dåligt samvete för att jag inte är med. Det där sista är mitt eget ok, det inser jag. En fristad mitt i det familjära, det önskar jag mig. Någonstans tycker jag förstås att jag är märklig, men är det egentligen respektfullt mot mig själv? Jag har läst en bok om förhöjd känslighet, tror att min sporadiska mättnadskänsla på umgänge och närhet handlar om just det.