Fundera lite på tillhörighet. Igenkännande. Hur viktigt det är med gemensamma referensramar som bekräftelse. Som när min man kom hem och berättade att de hade pratat om gruppen "Noice" under jobblunchen. En yngre kollega hade suttit med ett stort frågetecken skrivet i pannan. Eller när min farmor var gammal och ensam men ändå tackade nej till att komma ut och fira helgen med oss. Konstigt, tyckte vi då. Nu slog det mig att hon kanske kände sig mer ensam med oss än när hon var själv. För vad ensam du måste känna dig när du inte kan knuffa till någon vänskapligt, luta dig fram och viska "kommer du ihåg...". Eller när det du vill berätta om inte intresserar någon annan. När du hör och åser hur andra förenas i skratt och diskussioner kring ett ämne du inte kan något om.
Tillhörigheten kan förstås gälla på så många olika plan. Nationellt med päronsplitt, Den blomstertid nu kommer, midsommarafton och julafton. Generationsmässigt med en så enkel grej som musiksmaken ovan. Själsfränder. Gemensamma intressen. Kultur. Etik och moral. Poängen är just tillhörigheten och känslan av att vara bekräftad och förstådd. Att kunna dra samma paralleller. Skratta åt samma saker. Uppröras och debattera i ämnen som betyder något för en. Något som förenar och bygger referensramar. Utan denna tillhörighet kan man nog känna sig oändligt ensam.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar