tisdag 25 september 2012
Morgonsnurr
I stressiga perioder kan jag få känslan av att leva livet på ytan. Att inte bottna. Jag plaskar runt i ytskiktet med målet att inte sjunka. Visst låter det dramatiskt? Paradoxen är att jag verkligen tar stund för stund, tänker inte på morgondagen, jag tycker mig alltså leva i nuet. Det som annars kan vara svårt när det snurrar för mycket. Slutsatsen i mina morgonfunderingar blir att nuet inte ensamt räcker för att bottna. Det måste finnas tid för eftertanke, reflektion och drömmar. Alla tidsaspekter måste få vara med - då, nu, imorgon - för att jag ska kunna leva här och nu fullt ut. Snurrade jag till det nu?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar