Dags att tacka nej

Har inte skrivit på länge och så plötsligt har jag massor jag vill plita ned. Nu handlar det om nattens dröm. Som ofta när jag har för mycket på agendan drömmer jag om trånga utrymmen. Inatt förekom de i en hinderbana - jag var tvungen att krypa ihop på gränsen till det omöjliga för att kunna ta mig  under ett spindelnät av järn och  lirka mig vidare till en liten avsats. Kände hjärtat bulta och svetten pärlas. Jag vet inte om jag är klaustrofob i verkliga livet, men i drömmarnas värld är det definitivt något som bekommer mig. Usch.