Reflektion; just som jag numera gillar söndagar, gillar jag också sensommaren. Tidigare var söndagar lika med jobbdag imorgon, fanns liksom inget egenvärde i dagen. Sensommaren lika med semestern är slut och med detta en slags deppighet. Sedan en tid tänker jag inte i dessa motsatsförhållanden; söndagen är en stillsam oas mellan helgen och veckan, inte en tråkig transit icke värd att stanna till i. Sensommaren en skön tid mellan semestern och hösten, inte likställd med den tunghet som kommer med att ogilla vardagslunkens återinträde. Visst kan det finnas ett uns av vemod i njutningen, men jag kan stanna upp på dessa båda hållplatser och både söndags-och sensommarnjuta. Kanske handlar det om att jag nu är bättre på att tillvarata nuet, är inte så framåtlutad längre, eller bakåtlutad för den delen. Är tacksam för det, livet blir så mycket rikare så.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar