Overkligt blir verkligt

​Vi satt på bussen till stan för utgång med vänner. Extrabuss insatt i värmen för att erbjuda alla strandbesökare plats hem. Mitt emot oss satt en liten flicka i sin vagn. Med nyfiken blick mötte hon vår och vi busade lite med henne. Antydan till leende i hennes lilla ansikte. Stolt mormor eller farmor bredvid som bara log när vi kommenterade vilken liten sötnos hon hade med sig. Efter en stund vände den unga kvinnan framför sig om och ursäktade att de inte pratade svenska. Vi fick veta att de var delar av en ukrainsk familj som nu varit i Sverige ett halvår. Mormor, mamma, 9 månader gammal dotter och en systerdotter som snart skulle börja skolan. Resten av familjen kvar i Ukraina. Den unga kvinnan var ändå så glad, så nöjd med livet de nu hade här och idag hade de varit på stranden för första gången. Nu var de på väg tillbaka till samhället där de hade fått bostad i ett äldreboende och där den unga kvinnan också jobbade medan hennes mamma tog hand om hennes lilla dotter. Den lilla flickan var ett efterlängtat barn, över tio år hade kvinnan och hennes man väntat och längtat efter henne. När hon äntligen kom, kom också kriget och pappan hade bara fått njuta av sin dotter i knappa tre månader. Där någonstans kom mina tårar. Rapportering i media kan förtälja mycket, men samtalet på bussen var något helt annat. Kvinnan sträckte ut sin hand och rörde vid min, också hennes ögon tårfyllda. Hon tackade för sympatin som hon mött hos oss svenskar. Sympati i all sin ära - vad jag önskar att vi kunde göra mer. ❤️