Ankare

Tre heldagar på en främmande plats räcker för att upptäcka mönster och känna sig hemmastadd. 

Som den gamla kvinnan på bänken vid havet. Vi joggade förbi henne varje morgon. Hon såg så nöjd ut, strålande, nästan som utsänd från ovan. Kanske var hon nunna? Hon log varmt åt oss och påminde om att vända blicken mot havet. 

Sedan hade vi pianospelaren. Honom, eller det vet jag ju egentligen inte men det kändes som manliga händer, hörde jag öva strax efter lunch alla dagar. Från ett öppet fönster flög vackra toner ut. Jag stannade till. Önskade att jag kunde spela sådär. Eller någon i min närhet så att jag fick chans att lyssna ofta. Det är inte samma sak att lyssna till pianomusik ur högtalarna. Det här var hisnande bra, kunde varit inspelad musik, men så ibland snubblade pianisten till och fick ta om. Mjuka skalor som liksom dansade fram. Än mer levande med dessa små upprepningar. 

Och kyparna, de som kände igen oss på hörnet på vår gata. Som vinkade och ropade "have a nice day" när vi gick förbi. Och crêpekillen som visste både vad barnen ville ha och vad vi vuxna önskade.

Till och med kvarterets djur blev bekanta. Hundarna och katterna. Den lille schäfervalpen och katterna som vi döpte till lill-Alfons och lill-Aston.

Summeringen ger att det snabbt går att urskilja mönster eller vanor som gör en hemmastadd på nya platser. Lite som trygga ankare.