Uppfostran, othello och perspektiv

Barnuppfostran är svårt. Strategi på hög nivå. Förmågan att kunna se vilka framtida beteenden mina beslut här och nu får. Jag blir alldeles vimmelkantig. Och vad nedslående det känns när jag eventuellt skönjer ett beteende jag inte önskade. Vilket eller vilka av alla mina beslut var tokiga? Detta tänkte jag på i samband med en familjetävling i Othello där jag just fick storstryk. Strategi på hög nivå där med. Och i samma stund som jag skriver detta tänker jag på en ung kvinna i Stockholm som kämpar för sitt liv just nu och som hade skitit i hur många felaktiga beslut hon hade tagit om bara hon fick vara kvar här. Varför är det ofta ett sinande timglas som krävs för att få distans? Jag är nog ok på det här med barnuppfostran ändå. Och dålig på Othello men bra ändå. Och framförallt tacksam att jag får finnas till.