”Linnea var mycket styrd av sina nycker. Föga varning gavs innan hennes tålamod tröt och hennes ögon sköt blixtar: jag lärde mig att fly hellre än illa fäkta. Ändå fanns hon alltid där dagen därpå, väntande på mig och jag lärde mig att tolka ordet förlåt på det språk som var hennes ensamt: ett snett leende under en skamsen blick, en beröring dold som en tillfällighet, ett klingande skratt åt någonting jag sagt som knappast gjort skäl för dylik uppskattning. Och så var vi vänner igen och hon ledde mig till platser jag annars aldrig fått se…”
Han kan skriva, Niklas Natt och Dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar