Vi har gått en långrunda i en snötäckt skog. Det blir tydligare vems hem skogen är i snön. Vi är bara på besök. Spåren framför oss vittnar om vem som egentligen bor här.
Igen påminns jag om den dämpande, vadderande och mjuka inverkan snön har på mig. På oss. Vi blir lite mjukare själva, tar stegen lite mer i eftertanke och varsamhet. Vi är tysta och lyssnar mest till knarret under våra skor. Är det på grund av snön som norrlänningarna är mer lågmälda och vänliga? En helt egen teori, inte alls empiriskt understödd, men jag tycker om att tänka sambandet som sådant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar