Gröna stammar

​Vi är i skogsstugan vid sjön. Min skrivarlust väcks alltid till liv här. Naturen inspirerar och tidens framfart saktar av lite. Tog den här bilden för att fånga hur det gröna tar vid på andra sidan huset, grönska genom fönster, liksom hur sjön anas bakom grönskan. I efterhand fick den blå himlen med sina bulliga vita moln, det röda huset och träden mig att minnas teckningarna vi ritade som små. Givet motiv när det var dags att rita var just ett rött hus, blå himmel, vita bulliga moln och ett par stammar med rikliga trädkronor. En gång följde jag med min granne Marie, hennes pappa hette Leif och var polis, till hennes farmor och farfar som bodde på cykelavstånd. Längre bort än vad vi brukade cykla, men ändå möjligt att cykla dit. Jag var nog nervös, kände inte hennes farföräldrar och var dessutom blyg. Vi skulle rita vars en teckning åt dem och satt vid köksbordet. Jag minns så tydligt hur jag stirrade till mitt vanliga motiv och fick stammarna gröna och trädkronorna bruna. Minns hur det fnissades, mina kinder säkert röda - ville inte göra fel, men någon, tror Maries farmor, räddade med en kommentar kring att träden egentligen var minst lika vackra i den omvända färgkombinationen. Märkligt vad små saker kan etsa sig fast i minnet, medan stora kan försvinna snabbt som tomtebloss.