Jag tänker att man inte alltid minns händelser utan istället hur det kändes.
Jag hängde ofta med min storasyster både till lekis och på aktiviteter. Egentligen tillhörde jag inte gruppen, jag var ju nästan två år yngre om än det bara blev ett skolår. Vet inte om jag tjatade att få hänga med eller om det var ett praktiskt arrangemang. Minns dock känslan av att inte alltid vara önskad av fröknarna. Kanske var det bara vid något tillfälle, hur som helst har känslan etsat sig fast.
Ibland när min man lagar mat och jag försöker hjälpa till kan han med min eller ord antyda att jag är i vägen. Jag blir oproportionerligt upprörd. Idag berättade jag om mitt barndomsminne och han förstod mig plötsligt.
Tips - dra din tidslinje, alla har vi några pucklar vi behövt ta oss över och som ligger där bak och lurar och får oss att emellanåt reagera starkare än vad som känns motiverat. Det kan vara skönt att förstå varför.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar