Jag har lidit av kristallsjukan hela gångna veckan. Egentligen slog den till tisdagsnatten redan veckan innan, men yttrade inga nya yrselanfall förrän förra lördagsnatten. Vidrigt har det varit. Har mest legat ned och till en början var det svårt med både böcker och ljudunderhållning. Senaste dagarna har jag dock kunnat njuta både av min bok, "Jag hade så mycket", och sommarpratare. Fastnade för Björn Natthiko Lindeblad som berörde med mycket av vad han sade. Han har tillbringat många år som buddhistmunk och delar med sig av kloka tankar och synsätt från denna tid. Fick mersmak och lyssnar nu på en podcast, som spelades in 2017-2019, med honom och kompisen Navid. Rofyllt och eftertänksamt utan att vara pretentiöst och påprackande. Finns inget positivt med kristallsjukan, men jag är ändå tacksam för många vilostunder som möjliggör lyssnande till fler avsnitt.
I boken jag läser finns också tillfällen till utzoomning och reflektion. Citerar ett stycke som gav mig så mycket igenkänning. Det är bekräftande att känna igen egna inre funderingar i någon annans präntade ord.
"Jan Olav har blanka skinnskor och beige byxor och regndroppar i pannan. När han kommer in krymper huset, hela bostadskonceptet, hela idén om Geir och mig som ett par med barn och hem och bil och jobb. Trots att det här huset har tre våningar och sammanlagt hundratrettiofyra kvadrat och vi nästan har kommit i ordning känns det som att ha bjudit hem Elise och Jan Olav till ett studentrum, eller en lekstuga."
Just sådär känner jag med vissa gäster i mitt hem. Som att det krymper till storleken av en lekstuga. Har känt mig lite fånig, eller åtminstone trott mig vara ensam om, de funderingarna. Coolt att därför läsa Trude Marsteins på snudden identiska beskrivning. 🏡
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar