Sitter och läser i Lena Anderssons "Allvarligt talat". Någon undrar hur det kan komma sig att lusten att slänga sig i soffan tillsammans med en påse chips vinner över vetskapen om att en promenad vore bra. Det rör sig om en kamp mellan olika önskemål och behovstillfredsställelsen i stunden är det starkaste, skriver Lena. Hon menar att det svårförståeliga egentligen är det motsatta: Varför ligger vi inte på soffan hela tiden med något smarrigt att äta? "Kanske för att allt som är intressant sker i dynamik och kontrast. Njutning är inte njutning om den ständigt pågår, den måste stå i relation till ansträngning för att ens kvalificera sig som njutning. Konstant lycka är inte lycka, det är leda. Och evig njutning är odrägligt, för att inte säga smärtsamt."
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar