Vi bjuds på vinterväder med, för Skåne, rätt mycket snö. Härligt! Och vackert. Januaris ljus är ju annars av det där obarmhärtiga slaget som gärna gör allt kallt och fult. Det behövs lite vitt för att bädda in och mjuka upp.
På två av mina vinterpromenader har jag lyssnat till en intervju och ett vinterprat och noterat följande:
*Man gråter där man känner sig hemma.
*Vi är seriekopplade; hjärta vid hjärta vid hjärta.
Detta vill jag spara. Gråten, då förstår jag varför jag ofta, framförallt som liten, sprang iväg när jag var ledsen. Jag sparade tårarna tills jag var ensam, där kände jag mig hemma. Och seriekopplingen förklarar sorgen när någon försvinner - plötsligt slocknar ljuset.
