Himlen och scenen som gemensamma nämnare

Jag kan mycket väl förstå varför man vill bli meteorolog. Det är fascinerande med molnen och vad de kan berätta för oss. När jag nu funderar på det känner jag ganska starkt att det hade kunnat vara ett yrkesval för mig. Präst har jag också tänkt en del på. Det finns så mycket närvaro i det yrket. Närvaro i alla skeenden och i alla sinnesstämningar. Mycket av kommunikation och kreativitet. Smolket är väl det där med att ha en övertygande Gudstro. 

Finns det något gemensamt för en meteorolog och en präst? Som yrken menar jag nu och varför jag finner båda tilltalande. Himlen är central hos båda. Med sina moln och andra väderleksfenomen för meteorologen, med sin andlighet och rymd för prästen. Och så då kommunikation, i båda yrkesrollerna finns inslag av att stå på scen och förmedla och inspirera.

Vadderad ensamhet

Om ni letar efter mig är chansen stor att hitta mig här. Gömd från omvärlden. 

 

Musik och rymd

Vi har ett projekt på gång vid sjöstugan i skogen. Finns en liten frigge bredvid, den har nu fått elektricitet och utrustats med, inte bara lampor, utan en old fashion skivspelare med kassettdäck. Vi har kvar att röja på verandan, lägga fårskinn och kuddar på bänken och hänga upp en fotogenlampa. Sedan ska vi sitta där, med övre delen av den tvådelade dörren öppen, och spela musik och njuta av utsikten. Cigariller ska vi ha till invigningen och antingen ett gott rött vin, min favorit, eller kanske lite pastis (makens förlag) i glasen. 

När jag nu föreställde mig scenen inom mig, musiken och verandan och utsikten, kom jag att tänka på en kväll på Vikens golfbana, tredje hålets tee för många år sedan. Från ett av husen, genom ett vidöppet fönster, ljöd Jussi Björlings stämma i låten Till Havs. Det var så fulländat; kvällen, golfspelet, sällskapet, havet, ljuset och operatonerna. 

Musik och rymd, det är något med det.