Morgonrutin att högakta

Jag var bättre på att använda sinnena förr. Gå barfota på olika underlag, krama träd, känna, dofta och lyssna mig fram. Har glömt bort det lite, men idag blev jag påmind när jag gick barfota på den snöklädda bryggan för att ta mitt morgonbad. Var häftigt för fötterna att möta snön, kall såklart, men ändå mjuk som ett täcke. Och plötsligt kändes havet inte fullt så kallt när fötterna väl mötte vattnet. Är annars just fötterna som är en utmaning nu när vattnet blivit avsevärt kallare. Jag är så glad att jag denna höst fått till näst intill 100% dagliga morgondopp, jag kan räkna på ena handen de mornar som inte bjudit in till några simtag. Jag har som grej att jag vill simma fem tag innan jag går upp. Det är inte bara doppet som är grejen, det är också promenaden dit och hem. Det jag väljer att lyssna på under promenaden. Och också det ljuvliga i att ta på sig plagg för plagg efter det kylslagna doppet. Till och med ett linne kan skänka värme. Häftigt! Mindfulness, i samklang med sinnena och stunden. Det mår jag bra av.

Mian

Ibland när jag går för att bada lyssnar jag på söndagsintervjun. Sissela Kyle var först ut. Hon inspirerade mig och nu har jag köpt biljetter till hennes "Min föreställning om mamma". Näst ut var Mian Lodalen. Cool kvinna med självinsikt och självdistans. Pratade om den intervjun med min man, han var inte bekant med henne så jag berättade om intervjun och också om ett sommarprat som sändes för ett par somrar sedan. 

Ett litet ämneshopp och vi kommer till ett spel jag förströr mig med på telefonen ibland, ruzzle. Ord ska skapas på tid i tre spelomgångar. Jag är ingen fena på det, mina fingrar håller inte måttet tempomässigt, men det är rätt kul. Brukar be spelmotorn slumpa en motståndare. Första spelet förblir motspelaren anonym, väljer man att spela igen kommer namnet upp. Jag förlorade första matchen, men den var jämn så jag bjöd in till en ny. Spelade två av tre partier igår, utan att notera namnet på min motspelare, sista idag. Jämnt också nu, men den här gången vann jag. Vad ser jag då? Jo, Mian Lodalen var motspelaren! Just ett sådant sammanträffande som jag älskar. Berättade för en kollega som kommenterade "ja, om det nu verkligen är hon och inte någon som valt hennes namn som profil". Låt gå om det skulle vara så, jag tycker det är roligare att se det som att universums energicirklar lät mig och Mian mötas för en stund.

Mästerverk och meningslöshet

Björn och Navid håller mig sällskap igen. Lyssnar om. De lyckas fånga mitt intresse på samma vis som tidigare. Meningslöshet hette dagens avsnitt. Så många klokskaper som delas dem emellan och med oss lyssnare. 

*Om förgänglighet möts med huvudet, blir den lätt till meningslöshet. Om förgänglighet istället möts med själen, blir den lättare en blandning av vemod och kärlek. 

*När ficktjuven möter ett helgon är helgonets fickor allt han ser. Hinduiskt talesätt. Om att vår blick ibland blir för snäv. Vi fokuserar på något och missar allt annat. Navid liknade det vid att gå in i ett storslaget växthus med massa vackra blommor och fjärilar. Om vi inte ser just den lila fjäril vi kom för, tenderar vi att missa allt det andra sköna och stämpla växthuset som fult.

*En annan fin formulering var "den egna skallens trånga akustik". Kom sig av att stora tankar som meningen med livet kanske inte ska föras i ensamhet och med sig själv.

*Att svara an till livet. Små saker som man tar in och finns närvarande i. Fint. Man kan befinna sig i stökiga perioder, men om man svarar an till de små kornen av ljus kan det bli bra ändå. Var Björn som filosoferade. Hans sjukdom märktes allt tydligare, men han ville ändå uppmärksamma att stunden just nu, med Navid i poddstudion, fyllde honom med mening och något fint.

*När vi får bidra till andra får vi automatiskt en känsla av mening. Fint. Talar till mig.

Lyssnande på detta fina samtal, möttes jag av denna storslagna scen från havet och två små röda fiskebåtar. Mästerligt bjudet av naturen. Ett annat mästerverk som fångade min uppmärksamhet var spindelns så vackra nät. Att se och tjusas av detta vackra tror jag inbegrips i uttrycket "svara an till livet".

Himlen och scenen som gemensamma nämnare

Jag kan mycket väl förstå varför man vill bli meteorolog. Det är fascinerande med molnen och vad de kan berätta för oss. När jag nu funderar på det känner jag ganska starkt att det hade kunnat vara ett yrkesval för mig. Präst har jag också tänkt en del på. Det finns så mycket närvaro i det yrket. Närvaro i alla skeenden och i alla sinnesstämningar. Mycket av kommunikation och kreativitet. Smolket är väl det där med att ha en övertygande Gudstro. 

Finns det något gemensamt för en meteorolog och en präst? Som yrken menar jag nu och varför jag finner båda tilltalande. Himlen är central hos båda. Med sina moln och andra väderleksfenomen för meteorologen, med sin andlighet och rymd för prästen. Och så då kommunikation, i båda yrkesrollerna finns inslag av att stå på scen och förmedla och inspirera.

Vadderad ensamhet

Om ni letar efter mig är chansen stor att hitta mig här. Gömd från omvärlden. 

 

Musik och rymd

Vi har ett projekt på gång vid sjöstugan i skogen. Finns en liten frigge bredvid, den har nu fått elektricitet och utrustats med, inte bara lampor, utan en old fashion skivspelare med kassettdäck. Vi har kvar att röja på verandan, lägga fårskinn och kuddar på bänken och hänga upp en fotogenlampa. Sedan ska vi sitta där, med övre delen av den tvådelade dörren öppen, och spela musik och njuta av utsikten. Cigariller ska vi ha till invigningen och antingen ett gott rött vin, min favorit, eller kanske lite pastis (makens förlag) i glasen. 

När jag nu föreställde mig scenen inom mig, musiken och verandan och utsikten, kom jag att tänka på en kväll på Vikens golfbana, tredje hålets tee för många år sedan. Från ett av husen, genom ett vidöppet fönster, ljöd Jussi Björlings stämma i låten Till Havs. Det var så fulländat; kvällen, golfspelet, sällskapet, havet, ljuset och operatonerna. 

Musik och rymd, det är något med det.

Bullerbyn

Vi cyklade idag. Längs landsvägar och skogsvägar. De här husen fick mig att tänka på Bullerbyn. Minns ni? Britta och Anna i Norrgården, Lisa med brorsorna Bosse och Lasse i Mellangården och Olle med lillasyster Kerstin i Sörgården. Blev nostalgisk för en stund och tänkte att det kanske var så här man skulle bott när barnen var små. Privat men ändå gemensamt och med naturen inpå knuten. Man kunde hjälpts åt med hämtning och lämning och turats om att hålla fritids om eftermiddagarna. Det blev bra som det blev, absolut, men detta kunde definitivt också varit ett alternativ.

Vi pratade om det vid middagen, att åren mellan jobbstart, giftemål och barn inte bjöd på så mycket tid för eftertanke och planerande. Vi körde mest på och det blev som det blev. Men som min man sade, det blev bra för annars hade man nog tagit sig tiden för just eftertanke och omplanering.

Hur som helst blir jag sugen på att läsa om Barnen i Bullerbyn. 

When the party is over

Man vet att man är introvert om man längtar tills en happening är över innan den ens börjat. Det läste jag nyss. Oboy, då är jag introvert... Hör mer till regel än undantag att jag längtar tills jag kommer hem igen när jag ska iväg, eller tills gästerna gått inför en bjudning. Inte för att samvaro inte är trevligt, det är det, men lugnet och känslan när det är över triumferar.

Livets båda ändar är de bästa

Förra veckan hade jag kvalitetstid med mina båda favoritmålgrupper; de på var sin ände av livslinjen, i början respektive i slutet.

Först var det en picknicklunch med Ulla. Hon är mamma till en av mina väninnor. Ulla blev änka strax innan jul och tycker livet är tomt och ensamt sedan dess. Jag har träffat Ulla några gånger genom åren, inte minst på fotbollscuper där hon hejat på sitt barnbarn och jag på min son, båda spelandes i samma lag. En mycket trevlig och påläst kvinna som är intressant att samtala med. Jag föreslog en picknick tillsammans och jag tror, utan att låta förmäten, att den stunden förgyllde bådas vår torsdag. Vi dukade fransk sittning nere vid havet. Åt paj och sallad och drack flädersaft i mina nyfyndade plastkristallglas från seconhandbutiken. Ulla hade packat sin korg med fyra sorters kakor. Kaffekopparna, kaffefaten och assietterna väl invirade i mjukt hushållspapper. En högtidsstund med gott att inmundiga, goda samtal och tankeutbyten och en god utsikt.

I söndags var det så dags för frukostklubb. Samma gäng som träffades när det begav sig. Vi pratade om när traditionen startade och kom fram till att vi nog frukosterade tillsammans i nära 10 år; från mellanstadiet, genom högstadiet och också gymnasiet. Någon gång därefter träffades vi över en jubileumsfrukost och nu var det dags igen. Nygräddade scones såklart, den lika självklara oboykakan, småyoggis, pålägg, hallon och juice. Och det bästa av allt, samtalen. Förr handlade det mycket om strategier i dataspel, nu mer om strategier i brädspel och allmänt om små och lite större livsplaner. 

Jag har funderat på varför jag tycker så mycket om att umgås med just dessa båda åldersgrupper. Tror det är för att både yngre och äldre är bättre på att vara i stunden. Vi andra är mer på väg, framåtlutade, har liksom inte tid att stanna till och bottna. Jag tycker om att vara med sådana som hjälper mig med den ankringen. 

Svante, kom hem!

En av två små pälsklingar är försvunnen sedan nio dagar. Vi har pendlat mellan att tro att han snart kommer åter, till att han förmodligen är påkörd alternativt instängd utan mat och vatten, till att få besked om att han mest troligen lever och håller hus två kvarter bort. Det sistnämnda kommer sig av att en ID hund vid namn Loke var här i måndags och vindspårade Svante dit. Vi har sedan dess vankat av och an i det angivna området kvällstid, dagtid, nattetid, i gryningen och i morgonrusningen - ingen Svante. Härom dagen slog det mig att jag kanske aldrig kände honom. För allt det här är så olikt den Svante jag trodde mig känna. Vi var så ledsna innan Loke dök upp, ganska säkra på att Svante som sagt inte levde mer, sedan kom hoppet åter med Lokes spårning till att nu svaja igen. Det är så tärande att inte veta var Svante är, hur han mår, om han är rädd eller om han rentav har roligt och inte vill komma hem. Hur som helst fattas han oss.

Näseufori

Schersmin, fläder, kaprifol. Är som julafton för näsan och doftsinnet att gå ned till busshållplatsen en junimorgon. 🌸

Min vätte

Idag var det någon som hjälpte mig. Kanske den där lilla tomten jag såg en gång för många herrans år sedan. Den lille vätten som dansade över mitt vardagsrumsgolv och som kanske är vår hustomte som hjälper och stöttar. Några gånger har hans magi synts. I min lilla tomtetavla. I min korg på en utbildning - "alla kollar i sina korgar, en av er har en liten tomte". När en försvunnen pärla plötsligt och oförklarligt rullade fram över golvet. Och så idag; jag stannade till på köpcentrumet på hemvägen. Hade ingen väska och köpte heller ingen påse så jag bar plånbok, bilnyckel, telefon, nyinhandlade jeansshorts, ett linne och en sminkborste i mina händer. Trodde jag i alla fall för att plötsligt upptäcka att någon bilnyckel bar jag ej på. Hade besökt två affärer och besökte dem båda igen. Ingen expedit hade sett någon nyckel och båda berörda provrum var tomma. Himmel! Ett sådant samtal hem till familjen är inte så roligt att ringa, blir lätt att man framstår som klantig. Jag gick in i första affären en gång till, en sista check vid självbetjäningskassan, inget napp. Lite smått stirrig insåg jag att det kanske var läge att gå ut och säkerställa att bilen var kvar. Strax innan utgången  passerade jag en låda med vita strumpor. Tittade ned och där låg en svart bilnyckel, min nyckel. Jag hade inte tittat på strumpor och inte passerat just den här delen av affären innan, kan det ha varit min vätte? 

Malmö i mitt hjärta

Det hålls mat- och dryckesfestival i Folkets Park i Malmö. Massa lokala dryckesvaror (t.ex. vin från Kullaberg, öl från brygghuset Finn, gin från Barsebäcks Bränneri) och foodtrucks med mat från när och fjärran. Det räcker att gå in i parken för att få feststämning. Glada girlanger, musik, skratt och stoj från människor i alla åldrar och med alla nationaliteter. Det är verkligen FOLKETS park. 

Efter festivalbesöket väntade en föreställning i samregi mellan Skånes Dansteater och Malmö Operakör på Operan. Det är imponerande att kunna förmedla så mycket genom bara dans. Några attribut följde som en röd tråd genom den två timmar långa showen; en röd ballong, en knallgrön handväska, en grön växt och en boxboll. Ibland förstärkes stämningen av fyllig körsång som orskade gåshud på armarna. När ridån gick ned blev det stående ovationer med applåder som varade hur länge som helst, gåshud igen.

Jag strosade sedan genom ett vackert kvälls-Malmö ned till stationen. Så mycket grönska, så många dofter, så vackra kullerstensgator, så mysiga gathus, så många trevliga serveringar med glada fredagsfirare. En stad som lever, andas och omfamnar. Malmö, jag tror bestämt jag är lite kär i dig <3

Drömmarnas magi

Jag har en före detta arbetskamrat, numera en nära vän, som i skrivande stund förverkligar sin mångåriga dröm. Hon har drömt om en liten restaurang i källaren på sitt franska hus och igår var öppningsdagen. Torsdagar erbjuder hon hämtmat, igår var det lasagne, och fredagar, lördagar och söndagar är det trerätterssittningar för upp till 16 gäster. Ikväll har 11 gäster bokat och imorgon och söndag är det fullsatt. Wow! Jag har hört om hennes dröm i typ 15 år, sett skisser växa fram, fått se loppisfynd, budgetar, sett glädjen i hennes ögon som emellanåt bytts mot misströstan och uppgivenhet. Senaste månaderna har hon slitit jämte byggarna och nu är hon äntligen där - så himla härligt och jag är så glad för hennes skull!

Jag tror vi generellt drömmer för lite. Åtminstone långsiktiga drömmar. Tror vi ger upp för lätt när det går oss emot och är för otåliga att se resultat. Jag tror dock på magin i att våga drömma långsiktigt. Utstå, kämpa, fira delframgångarna, dela motgångarna, inte ge upp, se vägen som en del av drömmen för att plötsligt vara vid målet. Den känslan!

Jag frossar i bilderna hon nu skickar till mig och känner hur det brusar inom mig av hennes glädje och stolthet. Magi, det är just vad det är!

Skär som i skärtorsdag

När jag hoppade in i bilen igår sändes Språket på radion. Fantastiskt program som föll sig naturligt att följa för några år sedan (då sändningstiden inföll med skjutsande till och från innebandyträningar).  Diskussionen igår gällde vad "skär" i skärtorsdag kommer från. Handlar det om brödtorsdag med association till att skära bröd? Eller kommer det från skär som i färgen rosa? Det vill säga rosaskimrande torsdag? Svaret var att skär i skärtorsdag kommer sig av betydelsen ren. Ren och skär glädje, så kan man ju till exempel säga. Torsdagen innan påsk är en ren dag då bibeln berättar att Jesus tvättade sina lärljungars fötter. Intressant. När jag sedan hörde hur färgen rosa och skär blivit synonymer skrattade jag förtjust. Den betydelsen av ordet skär kommer nämligen från franskans charcuterie (uttala det lite skånskt och du kan få till ett skär), det vill säga olika sorters griskött som otillagat är just rosa. 🐖

Tomtebloss

Det har varit ett nytt utbildningspass uppe i Stockholm. Jag känner mig alltmer bekväm i rollen. Det är häftigt att möta nya människor och umgås så intensivt i dagarna två. Vi kommer varandra nära på ett medmänskligt och brobryggande sätt. Jag får en tro på mänskligheten och blir hoppfull som kontrast till andra tråkiga trender som sker på världsfronten. Just i hejdå-ögonblicket förnimmer jag känslan att det vore roligt att ses igen, men snabbt landar jag in i att det här var ett tillfälligt möte som var varmt och på riktigt och sedan är det bra med det. Minns en personlig analys vi gjorde i ett jobbsammanhang då just detta framkom om mig. Inte ytliga, men innerliga möten och sedan går jag vidare. Minns att jag där och då inte fann det så charmigt, men nu tror jag att jag förstår innebörden och att de här tomteblossen är viktiga för mig. Jag bär dem med mig, men behöver inte återupprepa dem med samma människor igen och igen.

Samma slags innerliga möte skedde på tåget hem. Både upp- och nedresan var försenad på grund av signalfel kring Nässjö. Egentligen ville jag hem så fort som möjligt så ett försenat tåg stod inte överst på önskelistan. Men, tack vare härligt resesällskap gjorde det inget att vi tuffade på i snigelfart. Jag hamnade i en fyrsätesgrupp med en äldre dam, 81 år sade hon att hon var, som varit i Nice med en väninna från Gävle och efter landning på Arlanda var det nu tåget hem till först Alvesta och sedan vidare till Nybro som gällde. Vi pratade på, ett fint samtal som förgyllde och efter ett par stationer fick vi sällskap av en kvinna i yngre medelåldern från småländska Lidhult. Hon var i grunden målare, men efter att ha blivit uppsagd för något år sedan studerade hon nu till yrkeslärare för framtida målare. Utbildningen var på distans förutom några dagars föreläsningar då och då i Falun, och det var ett sådant pass hon var på väg hem från nu. Samtalet flöt vidare och allt mellan himmel och jord avhandlades. Birgitta, den äldre damen, fick mig att lova att vara mysig mot min man när jag väl kom hem. "Det är härligt att ha någon att krypa ned till" som hon sade, efter att själv ha varit änka i åtta år. Och målarinnan fick både mig och Birgitta att planera in ett besök till Systembolaget idag för att inhandla vars en flaska Sandeman portvin. Väl framme i Alvesta hoppade båda kvinnorna av och jag bar väskor och hängde med ut på perrongen. Det blev kramar och ömsesidiga lyckönskningar och för en stund kände jag den där önskan om att ses igen, men ganska snabbt landade jag in i att det här var ännu ett fint tomtebloss som lös upp både min och deras kväll och som vi bär med oss i hjärtat på livets fortsatta färd.

Nesser och sommarlängtan

Nu läser jag Nesser igen, Det kom ett brev från München. Han skriver bra och jag vill spara ett par formuleringar:

*Årets dystraste dag, den tredje måndagen i januari, den som i engelskspråkiga länder kallas gloomsday.

*Nästa punkt på programmet var kaffe med punsch och ett krocketparti klockan fem.

När jag läste det sista blev jag väldigt sugen på sommarkvällar, krocketpartier och kanske inte just punsch, men typ ett glas rosé eller varför inte ett glas pimm's till.

Dualismens vidunderliga krafter

Jag firar fredagskväll på solo man hand. Slås av dualismens krafter; hur jag lyckas vara en snacksalig introvert och en mörkrädd ensamvarg på samma gång? Inte konstigt om jag är svår att behaga.

Själens hunger

För ett par veckor sedan lyssnade jag till en föreläsning av Antje Jackélen, förre ärkebiskopen. Hon pratade om själens hunger, hur kroppen kan vara mätt, till och med proppmätt, men att själen ändå kan hungra. Sådana tankar fångar mig. I en annan del av sitt föredrag pratade hon om hur tiden blivit allt snävare som begrepp. För att exemplifiera använde hon följande metafor:

Lunds domkyrka började byggas redan på 1100-talet. Stenhuggarna slet hårt. En förbipasserande frågade en av dem vad han gjorde. "Jag hugger sten" svarade han modfällt. När samma fråga ställdes till nästa stenhuggare blev svaret ett annat och med stolthet. "Jag är med och bygger en domkyrka". Arbetet var hårt och tog lång tid och ingen av stenhuggarna kom att vara med när kyrkan väl stod färdig, men deras syn på bidraget till framtiden var varandras motsatser. Antjé menade att det är lite så, som den första stenhuggaren, vi tenderar att fokusera vårt tidsperspektiv idag. Vi lever i en accelerationskultur. Vi har svårt att motivera beslut och handlingar som får konsekvenser först i en annan tid.

Jag funderade på hönan och ägget i kombon hungrig själ och accelerationskultur; är våra själar hungriga för att allt går så snabbt och inget utrymme för kontemplation och reflektion finns om än vi så önskar? Eller har vi självmant valt bort att lyssna till själens behov då vi önskar snabb tillfredsställelse och högt tempo? 

Upp och ned eller ned och upp? Det är frågan.

Allt oftare funderar jag på pyramidens början och slut, vem är det som säger att det är bättre ju högre upp man kommer? Tänk om vinstlotten egentligen finns i botten och att det är en upp- och nedvänd pyramid som är det naturliga? Spännande tanke. 

Pyramidfunderingen kommer sig av flera anledningar. Till exempel av en spännande föreläsning som hölls på min förra arbetsplats för några år sedan. Vi hade bjudit in en forskare från Lunds Universitet, hans hemvist var inom medicin. Närmare bestämt hjärnans område och den myriad av kopplingar och nätverk som finns bland den "högststående" arten människans hjärnceller. Var just det som belystes - hur mycket mer komplext vårt nätverk är i jämförelse med andra arters. Och att detta är en styrka och en förutsättning för vår särförmåga till kognition och att koppla samman orsak och verkan. En av bilderna i presentationen visade hjärnans storlek på ett urval av arter, bland annat kattens och människans. Katten med en liten hjärna och alls inte lika komplex och eminent som vår. Utan att det sades rakt ut, var det uppenbart att det någonstans ändå var en tävling och att människan stod som vinnare. Överst på pallen eller, om du så vill, i toppen av pyramiden. Redan där och då blev jag skeptisk. Som kattägare har jag många gånger känt mig underlägsen deras förmåga till närvaro, njutning och självklarhet. Vem är det som säger att inte de egenskaperna är "the fittest" för att referera till Darwin. Inom mindfulness och buddhism finns det en guru som sägs ha sagt "jag har haft många mästare, alla har varit katter". Spännande om artpyramiden skulle vändas upp och ned. Vi kanske borde vara lite mer ödmjuka, vi människor? Zooma ut och se oss lite sådär från ovan. Kanske kan det perspektivet ge insikter? 

Ett annat exempel som sätter artpyramidens form i gungning möttes jag av i morse på min promenad. Jag gick förbi ett fält där det hölls stor fågelkonferens. Det var ett himla kacklande, men mitt öra uppfattade ändå en positiv samklang som tycks mig fattas inom den egna arten. Vad säger det om oss? Är vi verkligen så överlägsna med våra fantastiska nervbanor och stora hjärnor? Eller är det enkla det bästa? Ignorance bliss?

Pyramidtänket fungerar också inom arten. Vem är det som bestämmer att en viss klick tillhör toppen? Tänk om allt vändes upp och ned, vad skulle hända då? Kommer osökt att tänka på en favoritskiva från när jag var liten, "tänk om stora vore små, hur tror ni det skulle vara då, tänk om stora vore små".

Ruben Östlund är lite inne på samma tema i sin film Triangle of Sadness. I kaos omkullvälts makthierarkin och andra färdigheter och förmågor än de gängse blir hårdvara. Spännande.

När jag delar sådana här funderingar med min man tipsar han om att läsa Liftarens guide till galaxen. Det kanske får bli mitt nästa projekt.

Helgen spelar revy i drömmen

Jag drömde roligt inatt. Måste ha varit alldeles innan jag vaknade eftersom jag minns det så tydligt. 

Vi, jag vet inte vem mer än jag det var, hade varit på något jippo som nu var slut. Röda sammetsstolar längs väggarna och jag var på väg mot utgången. Då ligger det en liten dam, iklädd röd klänning, tvärs över gången med fötterna under stolen. Hon kom inte upp, eller rättare sagt "jag kan inte vända på mig". Jag tog mjukt tag i hennes armar och drog försiktigt ut henne samtidigt som jag kollade att hennes fötter inte fastnade under stolen. Väl framdragen drog jag upp henne på fötterna. Lätt som en fjäder var hon, ja hela hon var väldigt petite. 

En bit bort stod hennes sällskap, en skäggig cool man med ciggen i mungipan. Damen var lite vinglig så jag höll i henne och ledde henne mot mannen. "Jag är bara lite nervös" kvittrade hon. Han tog henne glatt om livet och svängde upp henne i en cykelbarnstol. Cykeln hade jag inte lagt märke till innan. Där satt hon nu, ordentligt fastkilad med benen högt uppdragna. Jag blev lite impad och tänkte "coolt sätt för en tant att röra sig i den här trafiktäta huvudstaden". Mannen fortfarande cool med ciggen alltjämt i mungipan. Jag tänkte att om jag var utbytesstudent här och skulle bo hos en familj, då hade det varit roligt att få bo hos just dem. Där var drömmen slut.

Hjärnan alltså. Den pyttelilla damen var såklart min ganska kortväxta svägerska som jag tillbringade helgen med i just huvudstaden. Vi var på teater med röda sammetsstolar i lördagskväll. Och säkert såg jag en förbicyklande förälder med ett barn där bak och tyckte det minde om mysiga tider. Och visst diskuterade vi ungdomarnas framtidsplaner och visst var det utlandsstudier någonstans bland dem. Och på tågresan hem gruvade jag mig över hur jag skulle få ned min shoppingtunga kabinväska från hyllan, något som gick förvånansvärt lätt väl vid ändhållplatsen. Den skäggige coole mannen kommer sig nog antingen av en bild jag såg i foajén på Jakob Eklund, skäggig och lite coolt rough, eller av en instagrambild som dök upp på en skäggstubbig Peter Jöback.

Tankevädring från ett tåg

Nog är vi vanedjur. Jag hade vant mig vid att ha min son i andra änden av landet, men så kom han hem över julledigheten och det var så mysigt att vara tillsammans så nu har jag vant mig av vid att han inte är hemma. Längtar efter honom nu när han är tillbaka i sin vardag. Jag känner vemodet av att tiden gått fort och att han nu är stor och klarar sig själv och lever ett liv långt ifrån oss. Självklart är jag stolt och glad för hans skull, men just nu är det vemodskänslan som skriker högst och får min uppmärksamhet.

I det här känsloläget ägnar jag mig gärna åt nostalgi och reflektioner. Jag sitter nu på tåget till huvudstaden och i morse drog jag min rullväska ned till busshållplatsen. Väskan dånade över trottoarens asfalt. Som liten, eller ung, hade jag skämts. Inte nu. Min yngre version tyckte också det var pinsamt, skämmigt som man sade, att stå ensam och vänta på en buss. Nu känns det alls inte så längre. Vissa sådana här saker, att man inte längre bryr sig, är sköna. Men vissa, om det obrydda kommer från att man är lite blasé, är egentligen lite småsorgliga. Tänker till exempel på kläder och utseende. Jag bryr mig mindre nu då jag tänker att det ändå inte är någon som lägger märke till mig. Är inte det att förminska sig själv? 

Jag behöver mer av kultur i mitt liv nu. Det känner jag starkt. Musik, böcker, dikter - sådant som får mig att känna. Och mer utomhusvistelse. I morse gick jag en lång promenad och det var så njutbart att känna vindens kyla mot mitt ansikte. Jag behöver också lite glamour i form av något nytt och färgglatt som lyfter mig. Vemod kräver att få lyssnas till och bli omhändertaget. Det är det jag behöver nu, ta hand om mig själv, vaddera mig i egenkärlek och göra sådant som balsamerar min själ. Vilken tur att jag ska till huvudstaden där både shopping, strosande och teater väntar. 

Självsamhet

Självsamhet, vald ensamhet. Njutbar sådan. Just det har jag varit i under den här helgen. Gårdagen ägnades åt städning. Slängde mycket. Torkade ur. Tvättade kuddöverdrag och hängde ut plädar. Idag har det varit så vilsamt att bara finnas i allt det väldoftande och välstädade. Har hunnit med att vara ute mycket också. Både sprungit och gått. Ätit gott och läst. Först poesi och sedan en lite läskigare variant. Och nu har jag sytt ihop handledsvärmare, som jag först stickade, till mina frusna kollegor. Pysslat om och kelat med mina katter har jag också hunnit med. Självsamhet, smaka på det, mmm.

Målbild 2025

Dikten är från Korsdragspoesi. Hela boken är underbar. Som balsam för själen.

Senjulen

Sensommaren, jag tycker om den perioden. Lugnare, färre förväntningar, mindre pockande än sin föregångare. Senjulen, jag tycker om den med. Jag har inte tröttnat på julgranen än. Inte tröttnat på lata frukoststunder i soffan. Inte heller tröttnat på ledigheten. Men man brukar ju säga att partyt ska lämnas när det är som roligast, så kanske är det bra att återgå till vardagen medan julbreaket fortfarande känns härligt.