I boken jag läser håller äldsta dottern ett tal till sin 70-årsjubilerande pappa. ”När jag för några veckor sedan talade om för Hedda att vi skulle fira din födelsedag, frågade hon hur många år du fyllde. Jag sade att du skulle fylla 70 år. Är det minde än hundra? frågade hon. Ja, sade jag. Hon funderade en liten stund och sade, besviken: Då är han ju inte alls gammal. Även om resonemanget bakom slutsatsen ser annorlunda ut för mig så håller jag med henne. För mig har du egentligen ingen ålder alls, du är pappa, precis som du var pappa för tjugo år sedan, för trettio år sedan - och sån är du nu - en konstant storhet i mitt liv, fortsätter jag.”
Fint uttryckt, ”en konstant storhet i mitt liv”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar