Ännu en fin beskrivning från min bok och Gotland.
”Särskilt östsidan. Här kunde man sitta på en stenmur och invänta evigheten. Kustlinjen var mindre dramatisk än den västra, mjuk och diskret välkomnande - och överhuvudtaget var denna gröna, fårbemängda ö som gjord för långsamma färder. Krävde den respekten, det kändes tydligt bara man gav sig tid att sakta ned och registrera.”
Jag blir längtig efter höst på Fårö i långsamt tempo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar