En period åkte vi skidor i fjällen vecka 6. Så gott som ensamma, liftköer inte att tala om. I vanlig ordning var vi på plats så fort liftarna öppnade. Flera mornar kom vi upp till en stilla soldränkt topp där det natursköna vita landskapet fick mig att hisna. Hemma pågick skola och jobbvardag. Ofta fick jag känslan "allt det här underbara finns här, varje dag, och jag njuter bara av det under en liten vecka". Förstår ni?
Nu vaknade jag tidigt och gick ned till den stilla sjön. Solen hade påbörjat torkningen av nattens dagg. Så stilla. Så tyst. Så vackert, nästan sagolikt. Och igen fick jag den där känslan av att allt det här finns alltid, men jag missar de flesta dagarna. Hörde uttrycket FOMO (fear of missing out) diskuteras i radions Spanarna en gång. Det handlar egentligen om ständig uppkoppling tror jag, i rädsla att missa något socialt. Men jag skulle vilja använda det för att beskriva min längtan att vilja fånga mer av de här natursköna stunderna och platserna. Inte slösa bort tid som kunde fyllas med detta underbara på något jag inte värdesätter lika högt.
Vördnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar