Jag bjöd nyss en kollega på lunch mot att vi talade franska. Hon är fransyska men bor i Sverige sedan 13 år. Hon är gift med en svensk man som hon träffade i Frankrike. De har alltid pratat franska med varandra. Vid ett tillfälle försökte de byta till svenska, men upptäckte då att de inte var samma personer på ett annat språk och inte ens kära i varandra. Så nu kör de franska igen.
Jag kan känna igen det där med att bli en annan person när man talar ett annat språk. Det var som en av professorerna i Lund sa i höstas; språk innefattar så mycket mer än bara ord - det inkluderar kultur, värderingar, historia och tolkningar. Det är en del av personligheten helt enkelt. Jag gillar den jag är när jag talar franska. Tycker jag är friare än mitt svenska alias. Friare och öppnare och kanske mer spirituell. Synd bara att min man inte förstår mig som fransyska… :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar