Jobbar hemma och sitter och klurar på en sak. Blicken fastnar på ett fotografi i bokhyllan. Min son, runt 3 år skulle jag tippa, som tittar tillbaka på mig med de mörkaste chokladbruna ögon och ett busigt leende. Jag ler och torkar tårar om vartannat. Vad är det för känsla som invaderar sådana här stunder? Djupaste kärlek? Tacksamhet? Vemod över livets gång? Insikt om förgänglighet? Vet inte, men stark är den i alla fall.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar