Jobbar hemifrån idag. Från skrivbordet blickar jag över grannhusen och de små trädgårdarna. Mossa har börjat växa på förrådstaken. Lekstugan fyller inte längre någon funktion. Studsmattorna används inte lika flitigt. Allt andas lite övergivenhet. För tio år sedan var området så annorlunda. Varje hus fyllt med kärlek. Små barn överallt som sprang runt och lekte. Idag har fyra av sju familjer skilt sig och kvar bor männen med "varannan-vecka-barn". En familj har flyttat och de nya grannarna känner jag inte. Bara vår och en familj till är intakt. Allas barn börjar bli stora och upptagna med sitt. Är det så här man menar när en by eller ett samhälle går in i en sovande fas? Jag saknar glöden och leken. Det sprittande. Men snart kommer varma sommarkvällar och då hoppas jag dunkgömmelusten sätter in och livar upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar