Allahelgonsmiddag

Vi kom att prata om våra nära som är döda vid middagen igår. Jag berättade om min mormor. Om när hon delgav mig hemligheten om sin balkong. Att det ibland var några där. Hon var inte rädd för dem, de ville henne inget ont, men det var bara för henne de visade sig. Vidare berättade jag om en fredagkväll några år senare. Hela familjen var samlad uppe i soffan för att kolla på något program. Men jag kunde inte höra vad de sade på TVn, det var några bakom mig som pratade hela tiden. Jag tittade på mina syskon och på mamma och pappa, men de var alla klistrade vid rutan och skrattade samstämmigt åt något kul programledaren sade. Jag berättade aldrig för någon om de där rösterna, men programmet igenom pågick en livlig diskussion bakom mig. Inga tydliga röster, mer som när man hör någon tala i telefon i rummet bredvid. Senare i livet, under en andlig afton, sade någon till mig "du har ju hört dem, rösterna" och jag drog mig till minnes den där fredagkvällen och mormors balkongbesökare.