Dirigent och samspel

Idag var jag på mentors- och adeptfrukost på Procivitas. Gott och trevligt som vanligt. Efter frukosten fick vi lyssna till en föreläsning av en symfoniorkestersdirigent. Ämnet var samspel. Skulle vi människor som art bli utslängda i skogen hade vi inte haft några direkta fysiska egenskaper för överlevnad; vi springer inte fortast, har inga direkt vassa tänder, är inget vidare på att klättra, kan inte hoppa så högt etc. Vår unika förmåga är just den att samspela med varandra, och det är den som gjort att vår art överlevt.

Ibland går samspelet människor emellan enkelt och känslan är att det funkar på direkten utan ansträngning. Det är när vi är lika varandra och inte behöver göra några direkta anpassningar för att få det att funka. Ibland är samspelet trögare och vi behöver göra större anpassningar. Rådet var att vara den som tar initativet till sådana, för det är ytterst sällsynt att det inte går att få till något samspel alls.

Som dirigent är lämnadet av kritik en del av vardagen. Dessutom lyssnar allt som oftast en hel orkesters öron och inte bara den som är mottagare av kritiken. Vi fick ta del av dirigentens kritiktips:

1. Lämna ingen. Många gånger rättar misstag eller fel till sig av sig själva. Första gången en symfoni spelas är misstagen flera. Andra gången har 95% av dessa korrigerats av sig själv. Skulle dirigenten gått in och agerat utan att invänta rond nummer två, hade risken för avtagande glöd hos musikerna varit stor. Och glöden är avgörande, den vill man inte nagga på.

2. Om möjligt, ge kritik mellan fyra ögon.

3. Hjältetänk. Gå in med inställningen att vi alla är hjältar och har gjort vårt bästa, då blir kritiken konstruktiv och mjukare och får större effekt.

Han slog också ett slag för kramar. Sex sekunder bör en omfamning vara för att ge maximal dos av oxytocin.

Glöm aldrig att positiv feedback behöver vara 5 gånger större än kritiken. Detta är inte alltid görbart i alla sammanhang, men minst tre och max elva (annars blir det lite sektvarning).

Och tips på hur vi kan jobba med vårt psykiska mående - gör en tacksamhetslista dagligen. Gärna på morgonen så du har det med dig hela dagen.

Date med mig själv

Som yngre var det ganska otänkbart för mig att gå ut och äta en middag ensam. Inte för att jag inte hade njutit av den, men av rädsla för vad andra skulle tycka. "Har hon inga vänner". "Varför sitter hon där själv". Sådana där tankar. Det är ändå bra med att bli äldre och tryggare i sig själv, ikväll gick jag ut och åt middag alldeles själv. Och inte tänkte jag ett dugg på vad andra eventuellt tänkte om det. Tvärtom njöt jag, av maten och vinet absolut, men framförallt av solostunden efter en dag med intensiv utbildning. När man gett mycket av sig själv är det balsam att få ett tillfälle att bara vara i sitt eget sällskap.

Morgonrutin att högakta

Jag var bättre på att använda sinnena förr. Gå barfota på olika underlag, krama träd, känna, dofta och lyssna mig fram. Har glömt bort det lite, men idag blev jag påmind när jag gick barfota på den snöklädda bryggan för att ta mitt morgonbad. Var häftigt för fötterna att möta snön, kall såklart, men ändå mjuk som ett täcke. Och plötsligt kändes havet inte fullt så kallt när fötterna väl mötte vattnet. Är annars just fötterna som är en utmaning nu när vattnet blivit avsevärt kallare. Jag är så glad att jag denna höst fått till näst intill 100% dagliga morgondopp, jag kan räkna på ena handen de mornar som inte bjudit in till några simtag. Jag har som grej att jag vill simma fem tag innan jag går upp. Det är inte bara doppet som är grejen, det är också promenaden dit och hem. Det jag väljer att lyssna på under promenaden. Och också det ljuvliga i att ta på sig plagg för plagg efter det kylslagna doppet. Till och med ett linne kan skänka värme. Häftigt! Mindfulness, i samklang med sinnena och stunden. Det mår jag bra av.

Mian

Ibland när jag går för att bada lyssnar jag på söndagsintervjun. Sissela Kyle var först ut. Hon inspirerade mig och nu har jag köpt biljetter till hennes "Min föreställning om mamma". Näst ut var Mian Lodalen. Cool kvinna med självinsikt och självdistans. Pratade om den intervjun med min man, han var inte bekant med henne så jag berättade om intervjun och också om ett sommarprat som sändes för ett par somrar sedan. 

Ett litet ämneshopp och vi kommer till ett spel jag förströr mig med på telefonen ibland, ruzzle. Ord ska skapas på tid i tre spelomgångar. Jag är ingen fena på det, mina fingrar håller inte måttet tempomässigt, men det är rätt kul. Brukar be spelmotorn slumpa en motståndare. Första spelet förblir motspelaren anonym, väljer man att spela igen kommer namnet upp. Jag förlorade första matchen, men den var jämn så jag bjöd in till en ny. Spelade två av tre partier igår, utan att notera namnet på min motspelare, sista idag. Jämnt också nu, men den här gången vann jag. Vad ser jag då? Jo, Mian Lodalen var motspelaren! Just ett sådant sammanträffande som jag älskar. Berättade för en kollega som kommenterade "ja, om det nu verkligen är hon och inte någon som valt hennes namn som profil". Låt gå om det skulle vara så, jag tycker det är roligare att se det som att universums energicirklar lät mig och Mian mötas för en stund.

Mästerverk och meningslöshet

Björn och Navid håller mig sällskap igen. Lyssnar om. De lyckas fånga mitt intresse på samma vis som tidigare. Meningslöshet hette dagens avsnitt. Så många klokskaper som delas dem emellan och med oss lyssnare. 

*Om förgänglighet möts med huvudet, blir den lätt till meningslöshet. Om förgänglighet istället möts med själen, blir den lättare en blandning av vemod och kärlek. 

*När ficktjuven möter ett helgon är helgonets fickor allt han ser. Hinduiskt talesätt. Om att vår blick ibland blir för snäv. Vi fokuserar på något och missar allt annat. Navid liknade det vid att gå in i ett storslaget växthus med massa vackra blommor och fjärilar. Om vi inte ser just den lila fjäril vi kom för, tenderar vi att missa allt det andra sköna och stämpla växthuset som fult.

*En annan fin formulering var "den egna skallens trånga akustik". Kom sig av att stora tankar som meningen med livet kanske inte ska föras i ensamhet och med sig själv.

*Att svara an till livet. Små saker som man tar in och finns närvarande i. Fint. Man kan befinna sig i stökiga perioder, men om man svarar an till de små kornen av ljus kan det bli bra ändå. Var Björn som filosoferade. Hans sjukdom märktes allt tydligare, men han ville ändå uppmärksamma att stunden just nu, med Navid i poddstudion, fyllde honom med mening och något fint.

*När vi får bidra till andra får vi automatiskt en känsla av mening. Fint. Talar till mig.

Lyssnande på detta fina samtal, möttes jag av denna storslagna scen från havet och två små röda fiskebåtar. Mästerligt bjudet av naturen. Ett annat mästerverk som fångade min uppmärksamhet var spindelns så vackra nät. Att se och tjusas av detta vackra tror jag inbegrips i uttrycket "svara an till livet".

Himlen och scenen som gemensamma nämnare

Jag kan mycket väl förstå varför man vill bli meteorolog. Det är fascinerande med molnen och vad de kan berätta för oss. När jag nu funderar på det känner jag ganska starkt att det hade kunnat vara ett yrkesval för mig. Präst har jag också tänkt en del på. Det finns så mycket närvaro i det yrket. Närvaro i alla skeenden och i alla sinnesstämningar. Mycket av kommunikation och kreativitet. Smolket är väl det där med att ha en övertygande Gudstro. 

Finns det något gemensamt för en meteorolog och en präst? Som yrken menar jag nu och varför jag finner båda tilltalande. Himlen är central hos båda. Med sina moln och andra väderleksfenomen för meteorologen, med sin andlighet och rymd för prästen. Och så då kommunikation, i båda yrkesrollerna finns inslag av att stå på scen och förmedla och inspirera.

Vadderad ensamhet

Om ni letar efter mig är chansen stor att hitta mig här. Gömd från omvärlden.