Mian

Ibland när jag går för att bada lyssnar jag på söndagsintervjun. Sissela Kyle var först ut. Hon inspirerade mig och nu har jag köpt biljetter till hennes "Min föreställning om mamma". Näst ut var Mian Lodalen. Cool kvinna med självinsikt och självdistans. Pratade om den intervjun med min man, han var inte bekant med henne så jag berättade om intervjun och också om ett sommarprat som sändes för ett par somrar sedan. 

Ett litet ämneshopp och vi kommer till ett spel jag förströr mig med på telefonen ibland, ruzzle. Ord ska skapas på tid i tre spelomgångar. Jag är ingen fena på det, mina fingrar håller inte måttet tempomässigt, men det är rätt kul. Brukar be spelmotorn slumpa en motståndare. Första spelet förblir motspelaren anonym, väljer man att spela igen kommer namnet upp. Jag förlorade första matchen, men den var jämn så jag bjöd in till en ny. Spelade två av tre partier igår, utan att notera namnet på min motspelare, sista idag. Jämnt också nu, men den här gången vann jag. Vad ser jag då? Jo, Mian Lodalen var motspelaren! Just ett sådant sammanträffande som jag älskar. Berättade för en kollega som kommenterade "ja, om det nu verkligen är hon och inte någon som valt hennes namn som profil". Låt gå om det skulle vara så, jag tycker det är roligare att se det som att universums energicirklar lät mig och Mian mötas för en stund.

Mästerverk och meningslöshet

Björn och Navid håller mig sällskap igen. Lyssnar om. De lyckas fånga mitt intresse på samma vis som tidigare. Meningslöshet hette dagens avsnitt. Så många klokskaper som delas dem emellan och med oss lyssnare. 

*Om förgänglighet möts med huvudet, blir den lätt till meningslöshet. Om förgänglighet istället möts med själen, blir den lättare en blandning av vemod och kärlek. 

*När ficktjuven möter ett helgon är helgonets fickor allt han ser. Hinduiskt talesätt. Om att vår blick ibland blir för snäv. Vi fokuserar på något och missar allt annat. Navid liknade det vid att gå in i ett storslaget växthus med massa vackra blommor och fjärilar. Om vi inte ser just den lila fjäril vi kom för, tenderar vi att missa allt det andra sköna och stämpla växthuset som fult.

*En annan fin formulering var "den egna skallens trånga akustik". Kom sig av att stora tankar som meningen med livet kanske inte ska föras i ensamhet och med sig själv.

*Att svara an till livet. Små saker som man tar in och finns närvarande i. Fint. Man kan befinna sig i stökiga perioder, men om man svarar an till de små kornen av ljus kan det bli bra ändå. Var Björn som filosoferade. Hans sjukdom märktes allt tydligare, men han ville ändå uppmärksamma att stunden just nu, med Navid i poddstudion, fyllde honom med mening och något fint.

*När vi får bidra till andra får vi automatiskt en känsla av mening. Fint. Talar till mig.

Lyssnande på detta fina samtal, möttes jag av denna storslagna scen från havet och två små röda fiskebåtar. Mästerligt bjudet av naturen. Ett annat mästerverk som fångade min uppmärksamhet var spindelns så vackra nät. Att se och tjusas av detta vackra tror jag inbegrips i uttrycket "svara an till livet".

Himlen och scenen som gemensamma nämnare

Jag kan mycket väl förstå varför man vill bli meteorolog. Det är fascinerande med molnen och vad de kan berätta för oss. När jag nu funderar på det känner jag ganska starkt att det hade kunnat vara ett yrkesval för mig. Präst har jag också tänkt en del på. Det finns så mycket närvaro i det yrket. Närvaro i alla skeenden och i alla sinnesstämningar. Mycket av kommunikation och kreativitet. Smolket är väl det där med att ha en övertygande Gudstro. 

Finns det något gemensamt för en meteorolog och en präst? Som yrken menar jag nu och varför jag finner båda tilltalande. Himlen är central hos båda. Med sina moln och andra väderleksfenomen för meteorologen, med sin andlighet och rymd för prästen. Och så då kommunikation, i båda yrkesrollerna finns inslag av att stå på scen och förmedla och inspirera.

Vadderad ensamhet

Om ni letar efter mig är chansen stor att hitta mig här. Gömd från omvärlden. 

 

Musik och rymd

Vi har ett projekt på gång vid sjöstugan i skogen. Finns en liten frigge bredvid, den har nu fått elektricitet och utrustats med, inte bara lampor, utan en old fashion skivspelare med kassettdäck. Vi har kvar att röja på verandan, lägga fårskinn och kuddar på bänken och hänga upp en fotogenlampa. Sedan ska vi sitta där, med övre delen av den tvådelade dörren öppen, och spela musik och njuta av utsikten. Cigariller ska vi ha till invigningen och antingen ett gott rött vin, min favorit, eller kanske lite pastis (makens förlag) i glasen. 

När jag nu föreställde mig scenen inom mig, musiken och verandan och utsikten, kom jag att tänka på en kväll på Vikens golfbana, tredje hålets tee för många år sedan. Från ett av husen, genom ett vidöppet fönster, ljöd Jussi Björlings stämma i låten Till Havs. Det var så fulländat; kvällen, golfspelet, sällskapet, havet, ljuset och operatonerna. 

Musik och rymd, det är något med det.

Bullerbyn

Vi cyklade idag. Längs landsvägar och skogsvägar. De här husen fick mig att tänka på Bullerbyn. Minns ni? Britta och Anna i Norrgården, Lisa med brorsorna Bosse och Lasse i Mellangården och Olle med lillasyster Kerstin i Sörgården. Blev nostalgisk för en stund och tänkte att det kanske var så här man skulle bott när barnen var små. Privat men ändå gemensamt och med naturen inpå knuten. Man kunde hjälpts åt med hämtning och lämning och turats om att hålla fritids om eftermiddagarna. Det blev bra som det blev, absolut, men detta kunde definitivt också varit ett alternativ.

Vi pratade om det vid middagen, att åren mellan jobbstart, giftemål och barn inte bjöd på så mycket tid för eftertanke och planerande. Vi körde mest på och det blev som det blev. Men som min man sade, det blev bra för annars hade man nog tagit sig tiden för just eftertanke och omplanering.

Hur som helst blir jag sugen på att läsa om Barnen i Bullerbyn. 

When the party is over

Man vet att man är introvert om man längtar tills en happening är över innan den ens börjat. Det läste jag nyss. Oboy, då är jag introvert... Hör mer till regel än undantag att jag längtar tills jag kommer hem igen när jag ska iväg, eller tills gästerna gått inför en bjudning. Inte för att samvaro inte är trevligt, det är det, men lugnet och känslan när det är över triumferar.