Himlen och scenen som gemensamma nämnare

Jag kan mycket väl förstå varför man vill bli meteorolog. Det är fascinerande med molnen och vad de kan berätta för oss. När jag nu funderar på det känner jag ganska starkt att det hade kunnat vara ett yrkesval för mig. Präst har jag också tänkt en del på. Det finns så mycket närvaro i det yrket. Närvaro i alla skeenden och i alla sinnesstämningar. Mycket av kommunikation och kreativitet. Smolket är väl det där med att ha en övertygande Gudstro. 

Finns det något gemensamt för en meteorolog och en präst? Som yrken menar jag nu och varför jag finner båda tilltalande. Himlen är central hos båda. Med sina moln och andra väderleksfenomen för meteorologen, med sin andlighet och rymd för prästen. Och så då kommunikation, i båda yrkesrollerna finns inslag av att stå på scen och förmedla och inspirera.

Vadderad ensamhet

Om ni letar efter mig är chansen stor att hitta mig här. Gömd från omvärlden. 

 

Musik och rymd

Vi har ett projekt på gång vid sjöstugan i skogen. Finns en liten frigge bredvid, den har nu fått elektricitet och utrustats med, inte bara lampor, utan en old fashion skivspelare med kassettdäck. Vi har kvar att röja på verandan, lägga fårskinn och kuddar på bänken och hänga upp en fotogenlampa. Sedan ska vi sitta där, med övre delen av den tvådelade dörren öppen, och spela musik och njuta av utsikten. Cigariller ska vi ha till invigningen och antingen ett gott rött vin, min favorit, eller kanske lite pastis (makens förlag) i glasen. 

När jag nu föreställde mig scenen inom mig, musiken och verandan och utsikten, kom jag att tänka på en kväll på Vikens golfbana, tredje hålets tee för många år sedan. Från ett av husen, genom ett vidöppet fönster, ljöd Jussi Björlings stämma i låten Till Havs. Det var så fulländat; kvällen, golfspelet, sällskapet, havet, ljuset och operatonerna. 

Musik och rymd, det är något med det.

Bullerbyn

Vi cyklade idag. Längs landsvägar och skogsvägar. De här husen fick mig att tänka på Bullerbyn. Minns ni? Britta och Anna i Norrgården, Lisa med brorsorna Bosse och Lasse i Mellangården och Olle med lillasyster Kerstin i Sörgården. Blev nostalgisk för en stund och tänkte att det kanske var så här man skulle bott när barnen var små. Privat men ändå gemensamt och med naturen inpå knuten. Man kunde hjälpts åt med hämtning och lämning och turats om att hålla fritids om eftermiddagarna. Det blev bra som det blev, absolut, men detta kunde definitivt också varit ett alternativ.

Vi pratade om det vid middagen, att åren mellan jobbstart, giftemål och barn inte bjöd på så mycket tid för eftertanke och planerande. Vi körde mest på och det blev som det blev. Men som min man sade, det blev bra för annars hade man nog tagit sig tiden för just eftertanke och omplanering.

Hur som helst blir jag sugen på att läsa om Barnen i Bullerbyn. 

When the party is over

Man vet att man är introvert om man längtar tills en happening är över innan den ens börjat. Det läste jag nyss. Oboy, då är jag introvert... Hör mer till regel än undantag att jag längtar tills jag kommer hem igen när jag ska iväg, eller tills gästerna gått inför en bjudning. Inte för att samvaro inte är trevligt, det är det, men lugnet och känslan när det är över triumferar.

Livets båda ändar är de bästa

Förra veckan hade jag kvalitetstid med mina båda favoritmålgrupper; de på var sin ände av livslinjen, i början respektive i slutet.

Först var det en picknicklunch med Ulla. Hon är mamma till en av mina väninnor. Ulla blev änka strax innan jul och tycker livet är tomt och ensamt sedan dess. Jag har träffat Ulla några gånger genom åren, inte minst på fotbollscuper där hon hejat på sitt barnbarn och jag på min son, båda spelandes i samma lag. En mycket trevlig och påläst kvinna som är intressant att samtala med. Jag föreslog en picknick tillsammans och jag tror, utan att låta förmäten, att den stunden förgyllde bådas vår torsdag. Vi dukade fransk sittning nere vid havet. Åt paj och sallad och drack flädersaft i mina nyfyndade plastkristallglas från seconhandbutiken. Ulla hade packat sin korg med fyra sorters kakor. Kaffekopparna, kaffefaten och assietterna väl invirade i mjukt hushållspapper. En högtidsstund med gott att inmundiga, goda samtal och tankeutbyten och en god utsikt.

I söndags var det så dags för frukostklubb. Samma gäng som träffades när det begav sig. Vi pratade om när traditionen startade och kom fram till att vi nog frukosterade tillsammans i nära 10 år; från mellanstadiet, genom högstadiet och också gymnasiet. Någon gång därefter träffades vi över en jubileumsfrukost och nu var det dags igen. Nygräddade scones såklart, den lika självklara oboykakan, småyoggis, pålägg, hallon och juice. Och det bästa av allt, samtalen. Förr handlade det mycket om strategier i dataspel, nu mer om strategier i brädspel och allmänt om små och lite större livsplaner. 

Jag har funderat på varför jag tycker så mycket om att umgås med just dessa båda åldersgrupper. Tror det är för att både yngre och äldre är bättre på att vara i stunden. Vi andra är mer på väg, framåtlutade, har liksom inte tid att stanna till och bottna. Jag tycker om att vara med sådana som hjälper mig med den ankringen. 

Svante, kom hem!

En av två små pälsklingar är försvunnen sedan nio dagar. Vi har pendlat mellan att tro att han snart kommer åter, till att han förmodligen är påkörd alternativt instängd utan mat och vatten, till att få besked om att han mest troligen lever och håller hus två kvarter bort. Det sistnämnda kommer sig av att en ID hund vid namn Loke var här i måndags och vindspårade Svante dit. Vi har sedan dess vankat av och an i det angivna området kvällstid, dagtid, nattetid, i gryningen och i morgonrusningen - ingen Svante. Härom dagen slog det mig att jag kanske aldrig kände honom. För allt det här är så olikt den Svante jag trodde mig känna. Vi var så ledsna innan Loke dök upp, ganska säkra på att Svante som sagt inte levde mer, sedan kom hoppet åter med Lokes spårning till att nu svaja igen. Det är så tärande att inte veta var Svante är, hur han mår, om han är rädd eller om han rentav har roligt och inte vill komma hem. Hur som helst fattas han oss.